”Hur mår Charlie?”, frågade Alice. Hon lät nästan lite längtansfull när hon sa det. Charlie hade ju själv frågat några gånger när jag hälsat på honom om jag hade någon kontakt med henne. Jag sa då med ett leende på läpparna att jag gjorde det då och då via mejl. Men det var bara lögner.

”Han mår nog bra – fast ganska ensam. Och jag är rädd att hans matvanor inte är så nyttiga för hans hälsa. Oftast så är både hans lunch och middag snabbmat. Jag får så dåligt samvete, när jag tänker på det.”

”Det borde du inte ha, Bella.” Alice stirrade rakt fram med en koncentrerad blick och var helt tyst innan hon log sitt söta leende. ”Jag kan inte se att hans hälsa bidrar till några sjukdomar.”

Jag skrattade och mötte hennes blick, färgen på ögonen var lika gyllenbrun som jag kommit ihåg den. Även fast Edward och Alice inte var syskon biologiskt såg jag en del av honom i henne. Färgen som de hade efter att ha jagat för några timmar sedan var så lik. Men Alice var inte Edward, det hade jag i tankarna hela tiden. Det var en stor skillnad mellan de.

”Men en fråga, när jag valde att leva med Sam försvann jag då från din syn?”

”Det var förvirrande när du var med… hunden.” Hon rynkade på näsan. ”Du beslutade saker som inte verkade ha någon anledning att göra. Så jag gick och pratade med Carlisle om det. Hans teori var att du flyttat till La Push och hade ett förhållande med Jacob.” En snabb vision av Leah i Jakes armar dök upp i huvudet. Den blick som sa som han hade gett mig innan vi skiljts åt. Jag är lycklig nu, jag klarar mig. Du kan släppa taget om mig. Och det var precis det jag fick göra, lossa mitt koppel som suttit runt hans hals sen jag flyttat till Forks och se honom springa bort från mig. Till Leah.

”Emmett däremot skämtade om att du fått till det med Mike Newton.” Alice log åt minnet och fortsatte. ”Men jag kunde inte se att du var del av hans framtid!”

”Tack och lov för det!”

”Om du inte förrän idag inser hur mycket mer han kan ge dig än hunden.” Det var ironiskt sagt men jag slogs ändå av tanken hur det skulle vara om Mike skulle var min man. Komma hem varje dag från ett vanligt jobb och inte ha behov att vakta sin stad och ha en relation utan lögner till allmänheten om vad han egentligen är. Charlie tycker fortfarande att han är en sjyst grabb så det skulle inte vara komplicerat att presentera honom. Jag log nöjt men insåg att jag och Mike aldrig skulle fungera. Han var för mycket, så det var bara att skjuta ifrån sig tanken.

Alice avbröt mina funderingar. ”För han kommer att få en stabil och seriös relation, som det kan bli något av.” Hon visste redan vad jag tänkte fråga. ”Jag kan inte nämna den personen, Bella. Framtiden kan avgöras av de val man gör och det skulle kanske förstöra din vänskap med dem.”

Hon tittade åt mitt håll och höjde ögonbrynet när hon såg hur sur jag var. I den här situationen kunde jag i alla fall göra något åt det, visa att jag kände mig utanför. Med Sam så hann vi aldrig riktigt prata om det innan han var tvungen att gå ut och patrullera och inte hade en aning om vilken tid han skulle komma hem. Då står jag där, ser dörren stängas och kan inte göra någonting. Men varje gång han sedan kommer hem, ber han om ursäkt och omfamnar mig tills jag säger att det är alldeles för varmt. Och för varje gång han kramade mig tålde jag några till minuter. I sådana stunder kunde jag inte vara sur.

”Alice, jag känner mig så långt utanför människorna i Forks. I alla fall mina gamla vänner på high school. Vad händer om du bara berättar?”

”Du kan förändra det Mike vill ha. Även om det är något enormt kan du när du träffar honom få honom att ändra sig. Det är inte rättvist, Bella. Det ska inte vara så att du vet allt i förväg.” Hon la sin hand på min axel – ett tecken på medlidande. ”Men jag förstår vad du menar. Mike och Jessica ska gifta sig om ungefär tre veckor.”

”Va? Jess sa ju att hon och Eric var seriösa, nästan precis innan skolan slutade. Men herre min gud vad tidigt! Aldrig att jag skulle gifta mig nu! Det kan inte stämma.” Jag satte mig upprätt och tittade på Alice reaktion. Hon log.

”Det har gått ett bra tag sedan dess. Jag och Jasper hade inte heller träffats under en lång tid innan vi blev kära.”

”Men det är skillnad! Ni är ju banne mig gjorda… för varandra.” Kanske sa jag det av avund men jag visste att det på något sätt inte kunde stämma.

Jag skulle påminna mig själv att ringa Jess när jag kom hem, det var så länge sedan sist.

Sedan började hon fråga mig om folket här i La Push och jag började prata på om Jeff, Billy och Emilys samtal med mig. Konstigt nog verkade hon aldrig sluta vara intresserad. Det påminde stark om de dagar Edward frågade mig tusentals frågor.

Men så slutade hon att lyssna, istället för att visa sig avslappnad blev hon stel i kroppen. Hennes knogar blev vita som snö och hennes blick var nästan lite farlig. Rädd, men samtidigt arg. Hon reagerade inte heller när jag frågade vad som hände.

”Alice! Svara mig!” Jag tog tag i hennes axlar och försökte få henne att röra sig. Men hennes blick var fortfarande fokuserad rakt fram.

”Nej”, sa hon viskande. ”Hur?” Huvudet vändes mot mitt håll och hon sa med lugn röst: ” Edward är på väg hit. Han vill träffa dig, men han väntar på ditt godkännande.” Orden kom så snabbt ur hennes mun, att jag knappt kunde urskilja de. Men när jag var förstod så kopplades olika röster inuti mig som sa att jag inte skulle ”godkänna” det. Men…

”Ring och säg att jag vill.”

”Bella… Du behöver inte.” Alice tvekade vilket jag inte sett så ofta.

”Jag vill.”, sa jag bestämt.

”Det här gör ont att säga men du kanske skulle vara otrogen mot Sam då.” Hon såg mig skaka på huvudet. ”Jag kan se det utan mina visioner Bella, för varje gång jag nämner hans namn, blir du stel i kroppen och rodnar. Tankeläsare är jag inte men jag kan se att du saknar honom.”

”Bara för att du sett honom i ditt huvud så betyder inte det att jag älskar honom!” Bråka vad det minsta jag hade lust att göra just nu. Men det var oundvikligt, jag var tvungen att försvara mig.

”Men det tyder ju lite på det?” Jag visste att hon inte ville såra mig men när jag snyftade till förstod jag att min mur hade fallit ihop. Alice satte en stärkande hand på min axel och sa:

”Förlåt mig. Du får bestämma helt själv vad du gör med ditt liv. Jag ringer honom nu och ber honom komma.” Komma och trösta dig, lät det nästan som. Jag nickade kort och torkade bort tårarna med min jackärm. Den ljusblåa färgen blev snabbt mörkare.

Alice tog upp sin mobil, ringde ett nummer och pratade alldeles för fort men jag kunde ändå uppfatta orden hon vill. När hon sedan la på, log hon utmattat.

”Kan du lova mig en sak?” Hon väntade inte på mitt svar. ”Försök att inte förlåta honom så lät.” Det var accepterat.

Alice körde ut från parkeringen och körde i tystnad iväg till mötesplatsen de bestämt. Jag undrade om hon var besviken på mig, men jag vågade aldrig fråga eftersom jag var rädd att få ett svar jag inte ville höra.

Efter knappt tio minuter så svängde hon in på en öde väg och stannade. På skylten som vi kört förbi stod det med stora bokstäver PRIVAT MARK men det var inget att bry sig om.

Jag började bita på mina nagelband av ren upprymdhet. Alice försökte tränga fram ett leende men även jag kunde se att det inte var naturligt.

”Okej.”, sa hon med en suck. ”Om du fortsätter rakt fram på den här vägen i ungefär 200 meter och sedan går till höger på en smal och kort stig, kommer du till en liten parkering där fiskare brukar parkera. Och där… är han och väntar på dig.”

”Varför är han så långt bort?” Jag rynkade pannan eftersom jag visste att mitt lokalsinne inte var det bästa.

”Du kommer att hitta!” Ännu en gång kändes hon som en tankeläsare.

”Edward ville inte att jag skulle vara närvarande under er träff.” Vadå, han tänkte väl inte gå ner på knä och fria tänkte jag men sa inte min vilda gissning till Alice eftersom jag var rädd att hon att hon kanske sett honom göra det någon gång i framtiden. Något jag däremot inte önskade.

”Tack för att du kom Alice. Verkligen, tack.” Jag gav henne en lång kram och andades in hennes ljuvliga söta doft. När jag slängde igen dörren kom jag på att det var min pick-up som vi kört i.

”När det gått lite mer än sex minuter, om du inte skrikit på hjälp eller något sådant…” Först trodde jag det var ett skämt att hon inte litade på sin bror men hennes ansikte var gravallvarligt. ”Så kör jag bilen till en parkering vid gränsen och lämnar din nyckel under högra bakdäck.” Hon vinkade genom bilrutan och såg mig sedan gå iväg.

För att vara säker på att jag inte gick för långt eller för kort räknade jag varje meter jag gick, men när jag kom till sjuttio la jag ner idén. Naturligtvis så syntes det en smal stig just när grusvägen skulle svänga vänster, som Alice bekräftat. Innan jag började gå på stigen gjorde jag tummen upp mot mobilen för att visa henne att allt var okej. Men motorn startade inte. Hepp.

Genom den täta mörkgröna skogen i min omgivning kunde jag skymta hans silverfärgade Volvo. Lika skinande och ren som en diamant. Edward kunde jag inte se så istället för att gå långsamt och tittade vad som var omkring mig, tittade jag var jag gick och kunde öka tempot. Inte snubbla, inte snubbla.

Men med bara fem meter kvar av stigen när jag tycktes se någon stå vid bilen, fastnade min gympasko i en trärot och jag föll hjälplöst framåt.

Det kändes konstigt nog inte som en hård mark under mig – Edward hade (självklart) fångat mig i sina armar. Han släppte mig snabbt när jag kunde stå på egna ben, för att inte vara för intim när vi inte setts på länge.

Och det var först då jag tittade upp för att möta hans blick.

Epilog:

Någonstans inuti mitt huvud fanns det någon som satt att det här var fel, att jag borde tänka på Sam, men jag kunde inte koncentrera mig på den rösten eftersom den överröstades av den som sa att det här var rätt. Fullständigt rätt. Och det var mitt hjärta som sa det – tror jag.