Sam och jag hade träffats sex månader efter att Edward lämnat mig. Ja, nu kan jag faktiskt säga hans namn utan att det pumpar i bröstet och att allt känns så otroligt sorgligt. Jag hade sett Sam några gånger innan vi verkligen började umgås men då jag såg honom som den kaxiga, stora, orädda mannen som var den tuffa ledaren som alla någon gång i livet ville vara.

”Sam Uley heter jag. Bor i det lilla gula huset vid strandkanten med min flickvän… Emily.  ”

”Bella.” Svarade jag tyst.

Han hade skakat hand med mig, som Charlies vänner brukade göra. Han kände själv hur väldigt vuxet det kändes så han hade satt sin hand på min axel. När våra blickar möttes var det som att någon hade sparkat honom på revbenen och han var förbjuden att skriker ut smärtan som han kände. Det var som att hans ögon inte kunde skuta stirra på mig, hans blick var så fokuserad, på mig. Jag kände mig så betydelsefull.

”Ehm... Jag måste gå nu. Jag... jag.” Han tog bort sin hand från min axel. Hans värme satt fortfarande kvar på axel, precis som Jacob kändes. Sam vände sig snabbt om och sprang mot stigen in till skogen. Sam Uley och jag, nej jag kunde inte föreställa oss tillsammans. Jag skakade på huvudet som man brukar göra i filmer och ”låtsades” glömma allting.

Men den händelsen ledde bara till att vi träffades oftare och oftare. När jag träffades Jacob kom alltid han på köpet. Han var alltid där jag var, skrattade alltid åt allt jag sa. Först trodde faktiskt att han drev med mig. Men det var på riktigt.

”Så, vad säger du att ta en liten promenad vid stranden? Det är ju lite varmare än igår så.. ”

Jag blev förvånad och tog håret bakom öronen. Såklart svarade jag ja. Hans log med hela sin kropp och började klia sig på halsen.

”Då ses vi vid, vid fem? Så går vi bara en sväng.” Jag nickade och log. ”Grymt, vi ses!”
Jacob hade flinat när vi träffades . Han tyckte att Sam såg ut som en stel kontorsman. ”Gå hem vargunge, Billy behöver säkert din hjälp.” Jacob hade bara fortsatt och le.

Vi gick först tysta ut till first beach och vågornas brus var det enda som hördes. Vi småpratade om vädret, familjen och konstigt nog Jacob. Han var vårt gemensamma intresse.

”Du vet att varje gång vi är ute och vaktar tänker han på Ed...” Han förstod mitt kroppsspråk och avbröt sig. ”Är det svårt utan honom? Jag menar att han inte finns där längre?” Han tittade på mig med sina bruna ögon och drog handen genom sitt korta svarta hår. Jag var förvånad att någon som jag inte känt så länge vågade fråga mig det. Det var som en oskriven regel men tydligen hade han inte förstått den. Men jag var tacksam, ingen vågade prata om det med mig. Charlie hade försökt några gånger, men misslyckats eftersom hans matcher på teve alltid stressade honom. Så istället för att höra mina grubblerier satt han i sin fåtölj och njöt.

”Jag har faktiskt börjat vänja mig. Det har jag ju hållit på mig i över ett halvår, så jag har liksom lärt mig att bara vara utan honom. Och så är jag lite.. jag vet inte hur jag ska säga det men nästan besviken.” Jag tittade på honom för att se hans reaktion, men han bara nickade förstående.

”Så nu letar du efter en ny, snabbare vampyr att bli kär i, eller?” Jag skrattade och svarade att jag absolut skulle göra det. Det fanns inga andra möjligheter. ”Så vargar är omogna då?”

”Om du menar att jag ska bli tillsammans med Jacob tror jag inte att du kan tvinga mig. De är inte omogna bara otroligt barnsliga.” Han skrattade nervöst och tackade för komplimangen. Jag insåg plötsligt att jag trivdes i hans sällskap, det var så otroligt skönt. Han var så trevlig och jag tvingades inte att vara rolig för att stämningen skulle bli bra. Allt kom av sig själv.

När vi varit ute i över en timma sade vi hejdå och jag satte mig i min pick-up och körde hem till Forks, på något sätt glad. Inte glad över att åka hem men av att ha träffat Sam.

Det första som hände när jag kom hem var Charlies predikan. Billy, hans skvallerkälla hade ringt för exakt en timma och fem minuter sedan.

”Bella, gumman, jag älskar dig så men han är tjugotre år! Det är fem års skillnad mellan er! Det kan låta lite men i eran ålder är det en väldigt lång tid. Olika människor har upplevt olika länge. Det kan gå fel, riktigt fel. Du kan känna dig väldigt ung i hans sällskap och han väldigt vuxen. Då blir det en fader dotter relation och det vill väl du inte?” Hans tittade oroligt på mig medan han drack sin öl. Jag tittade på den bruna fläcken på hans rutiga skjorta.

”Det är lugnt pappa. Vi har ingenting på G. Vi är kompisar, precis som jag och Jacob. Tro inte allt som Billy säger. Du får lugna ner dig lite, han gör ju dig galen den mannen.” Charlie skakade oförstående på huvudet och gick och satte på teven.

Jag sprang upp för trappan in i rummet och började plugga tills imorgon. Angela skulle nog mer än gärna hjälpa mig med läxorna eftersom jag inte förstod någonting. Efter att Edward lämnade mig hade jag haft så mycket tid över till vad som helst. Men min hjärna hade bara slutat fungera, det var som att han hade varit mitt batteri. Eftersom han aldrig sov var den alltid på.

Plötsligt ringde det på hemtelefonen och jag hörde Charlie säga ”Swans.” Han mumlade något till svar och lade telefonen på bordet. ”BELLA! Din vän Jacob vill prata med dig!” Han betonade på ordet vän som var typiskt honom. Jag kom springande ner för trappan och svarade: ”Hallå, det är Bella?” Charlie viskade att han ville prata med Billy efteråt. Jag nickade till svar.

”Bella, jag måste berätta en grej…” Tystnad i luren.” Vi var och vaktade idag vid gränsen och så…” Min första tanke var såklart att Cullens var tillbaka. Edward ångrade sig och ville prata. Nej, det skulle jag aldrig klara.” Du vet ju att vi vargar hör varandras tankar eller hur?”

”Det har du berättat, ja.” Jag väntade otålmodigt på vad han ville säga.

”Jag hörde Sams tankar eller jag snarare lyssnade på hans tankar eftersom jag inte var välkommen på er lilla promenad. Han vägrade att prata om det senare på kvällen så jag hade bara inget val.” Han tog ett djupt andetag. ”Bella, Sam Uley är präglad av dig. Han känner sig tom utan dig, nästan ensam.”

Jag ville skrika ut min förvåning som ett vrål men det ända jag kunde säga var: ”Oj då.” Plötsligt så slog det mig vad det betydde.” Vad menar du? ”Jag viskade så högt att Charlie vände sig om. Men han struntade i mig och drack ytterligare en klunk ur ölen.

”Jag lovar. Han är helt enkelt kär i dig.” Han väntade på mitt svar men jag var alldeles stum.” Så vad tycker du sjä..” Jag avbröt honom.

”Men Emily då, vet hon?” Det gick tusen tankar i mitt huvud, allt kändes så främmande, så mänskligt.

”Nej, hon har ingen aning. Men jag tror hon börjar ana någonting. Sam har ju varit lika fäst vid honom som förut, präglelsen har ju lagt ner. Och det beror på väldigt väldigt starka känslor.”

Jag kliade mig på pannan och kände att jag blev väldigt varm. ”Jacob, tack att du ringde men just nu måste jag tänka själv. Allt känns så konstigt.”

”Eller så är det bara en vanlig förälskelse utan någon vampyr inblandad. Välkommen till det riktiga livet, Bella. Även fast vi inte heller är riktiga människor är vi i alla fall närmare än blodsu..”

”God natt Jacob, jag behöver inga tips.” Jag lade på och gick långsamt upp för trappan.

”Billy då?” hörde jag Charlie säga ifrån vardagsrummet. ”Oj då, förlåt pappa. Du får ringa honom, han är nog fortfarande vaken.” För att skvallra lite mer, tänkte jag. Jag drog ner persiennerna och la mig i sängen. Tanken på Sam gjorde mig glad.

kommentar: Blev lite längre den här gången men jag var tvungen att visa hur allt började :]