Det var inte ofta jag fick vara med Sam då han var i vargskepnad, men när jag väl var det kändes det så naturligt. Jag var aldrig rädd för att han skulle skada mig, han kändes kontrollerad på ett sätt som lugnade mig. Vi satt på first beach, en bit ut mot skogen så att ingen skulle märka oss, och tittade ut mot havet. Jag drog min hand genom hans bruna päls och kände hans värme. Jag låg mot hans mage, som en uppvärmd kudde, och lyckligtvis så frös jag inte. Det gjorde jag aldrig i hans sällskap, det var mer trivsamt.

När jag låg i tystnaden visste jag att jag inte borde tänka den här tanken men jag kunde inte låta bli längre, jag trodde hela tiden att det bara skulle riva upp gamla sår. Men nu kände jag mig stark och lycklig nog för att kunna tänka på honom. Vad gjorde Edward nu? Var han fortfarande med Cullens? Hade han träffat den rätta nu?

Det livet jag ville att han skulle leva var att han hade träffat någon som han älskade så innerligt. Mig skulle han inte tänka på, min doft förträngt och våra minnen bara glömt eller på mitt vis, inte tänka på. Men jag visste innerst inne att det säkert inte var så. Jag var så rädd att något hade hänt honom, att han hade sårat sin familj för att jag inte fanns i hans närhet längre. Men jag tog inte skulden i det fallet, han hade lämnat mig, inte tvärtom. Om jag blundade och bara hörde vågornas ljud så kunde jag se honom framför mig. Hans vita, glittrande hud i solljuset som var så otroligt vacker att man inte kunde sluta titta, som en ögonmagnet. Jag tänkte mig också hans kalla hand på min höft när vi gick i korridoren och allas blickar på oss kändes som ren avundsjuka. I hans sällskap var jag betydelsefull, värdefull och viktig. Jag var ovan vid den ställningen, vid den omtanken som jag absolut inte fått hos mamma i Arizona. Det kändes som att Edward hade visat och förklarat för mig vad kärlek är. Kanske är det så att jag känner mig oviktig och ovan när Sam inte ligger bredvid mig i sängen på morgnarna när jag vaknar och han är på patrullering. I en situationen där Edward skulle funnits där. Men vad skulle jag gjort? Han försvann bara och jag kunde direkt inte fånga honom. Övergiven, var jag. Men då hade Han kommit och tagit mig i sin varma famn med kärlek, med omtänksamhet som jag just förlorat. Sam.

Vågorna i havet slog mot stenarna framför oss och jag klappade honom på tassen. Han morrade lågt men jag visste att han tyckte det var mysigt. Han var bara lite irriterad att han inte kunde uttrycka sig, det brukade han alltid varna mig om innan han bytte skepnad till varg. Men jag struntade i vad han sa, det viktiga var att vi var tillsammans.

Sedan gick allt så snabbt. Mitt huvud som hade legat mot Sams mage slog plötsligt hårt i berget, medan han snabbt sprang in i skogen. Jag tycktes känna igen Jacobs ylande långt borta när jag satte mig upp igen, förvirrad. Mitt gjorde ont och jag vände mig om för att se om han skulle komma tillbaka, vilket jag egentligen inte trodde på. Jag ställde mig upp snabbt för att försöka kontrollera situationen men satte mig ner direkt. Mitt balanssinne var helt förstört efter smällen. Men något måste ha hänt. Sedan hörde fotsteg från skogen, jag vände mig - det var Leah.

”Sam var tvungen att ta kommandot så han skickade mig.” Hon satte sig inte ner utan stod fortfarande stelt upp med armarna i kors. Men jag tittade bara rakt fram, lite bittert. ”Embry kände en lukt alldeles nyss.” Hon var tyst en kort stund och började jogga mot skogen. ”Blodsugaren är tillbaka, Bella.” Jag gillade inte hur hon sa meningen med betoning på mitt namn, som att det var mitt fel.

Jag visste att jag borde gråta nu och skrika på Sam att han skulle komma tillbaka och hålla om mig - skydda mig. Men någonting som kanske gömt sig inom mig, som en mystisk demon, trängde fram till ytan bildade ett leende på mina läppar. Jag log.