Det hade gått två veckor sedan mitt samtal med Emily Young och jag mådde ganska bra nuförtiden. På jobbet gick det som vanligt, och vår stamkund kom varenda dag, vid exakt samma tid. Sue Clearwater, med sina barn Seth och Leah, brukade alltid komma vid tvåtiden för att äta lunch tillsammans. En tradition som hon bestämt att hålla, sa hon alltid när någon frågade.  

”Hej Bella!” Sue satte sig ner vid bordet som hade utsikt över first beach. ”Hur är det med Sam? Har han mycket att göra nu när Jacob och … ” Hon tog ett djupt andetag och började titta på menyn. ”Glöm det. Jag tar fisksoppan, som vanligt tack.” 

Blyg som jag var vågade jag inte fråga vad hon menade, och ångrade det. Jacob var inte som vanligt längre. Hans löfte att ringa mig i torsdags höll inte även fast han lovade att elda upp sina motorcyklar ifall han glömde bort det.

När Embry fyllde år var han där knappt en halvtimma och sa att han var tvungen att gå, helt utan anledning. Men det frustrerande med hans saknad var att ingen verkade bry sig, de klappade bara honom på ryggen och log mot honom. Som att de var stolta över honom att han bara gick iväg så där utan att berätta något. På det viset kände jag mig så ensam, även fast Sam var min livskamrat. Jessica och Angela i Forks hade bara försvunnit ur mitt liv efter flytten till La Push och det kanske var bäst så. När jag berättat om Sam hade speciellt Jessica tittat på mig som att jag var ett monster.

”Han är ju så mycket äldre, jag fattar inte varför!” Jag blev så förbannad på henne att jag slutade ringa när jag behövde gå på shoppingtur och gick istället ensam.

Angela började jobba på Forks Forum och vi hörde aldrig av varandra igen, antagligen för att ingen av oss riktigt vågade ta upp kontakten igen. Men Mike Newton var fortfarande kvar i mitt liv, nästan varje gång jag åkte in för att handla mat i Forks så träffades vi och småpratade. Och även han tyckte att det var helt konstigt att jag blivit tillsammans med en ”främling från La Push” som han kallade honom. Själv jobbade han kvar på sin fars sportaffär Newton's Olympic Outfitters där han blivit chef och jobbade heltid, trivdes jättebra även fast det för tillfället inte fanns någon kvinna i hans liv.

Sam var så hemlighetsfull om det där med Jacob, eller snarare skämtsam så jag bestämde mig för att prata med honom efter jobbet om vad som pågick.

”Sam, jag vill att du säger vad som pågår med Jacob nu. Jag går runt och har mina misstankar och känner mig så dum.” Jag gav honom den diskade tallriken som han skulle torka.

”Jag tror nog Jacob vill berätta det själv i så fall. Jag ska inte skvallra nu.” Han skrattade retsamt medan jag stirrade på honom med en allvarlig blick.

”Så du tror att Jacob Black, en av mina bästa vänner väntar med berätta den där stora hemligheten i ungefär två veckor nu? Något stämmer inte.” Brunsåsen från tallriken sköljdes snabbt av från tallriken när jag satte på kranen. ”Jag vill veta.”

”Jag är stolt över honom, ska du veta. När jag fick reda på det blev jag faktiskt så glad för hans skull. Jag trodde ett tag att han höll på att bli tokig när han till slut inte fick... dig.”

”Jag förstår inte, Jacob var väl aldrig präglad av mig?”

”Han var på god väg. Som att en procents skillnad avgjorde hela präglingen. Ett ovanligt fall skulle man kunna säga.”

”Vem var det som stoppade den?” Jag stängde av kranen och vände mig mot honom.

”Billy Black var den som gjorde det. Jag gick och pratade med honom några dagar efter att jag träffat dig för första gången. Jag var så orolig för Jacob eftersom jag älskade dig så och visste att han skulle bli sårad på vilket sätt jag än gjorde. Det var omöjligt att fly bort från det faktumet. Så Billy satt ner hela kvällen och pratade med sin son om hur det skulle kunna bli, eftersom han själv upplevt det. Efter att både Rebecca och Rachel födds så träffade Billy Aniah, en kvinna som var Quileute. Han insåg då första gången de träffades att det skulle bli någonting och jag tror nog att hon också insåg det. Så vet du vad Billy gjorde? Han satt instängd hemma i en hel vecka och försökte att tänka på annat. Han tittade igenom alla fotoalbum på deras bröllop, sina döttrars födsel och tvingade sig själv att vara lycklig med det han hade. För han älskade sin fru Sarah hur mycket än han var präglad av Aniah. Så präglingen avbröt han helt själv.” Jag satte mig ner vid bordet och lyssnade uppmärksamt.” Så han berättade om att det var du och jag nu, att det var bäst att inte satsa på dig, eller hur man nu ska säga. Att det finns andra människor att bli lyckliga med, eftersom han inte ville se sin son sårad. Och som du ser tror jag att Jacob insåg det till slut.”

Hjärtat dunkade så hårt som ett slag i magen för varje sekund som gick. Jag torkade av mig mina våta händer på förklädet och gick mot bordet där hon satt, som var närmast utgången. Hon satt helt tyst när jag stod framför henne och väntade på att jag skulle prata. Men jag stod där helt förfrusen och tittade ner på mina gympaskor.

”Vi serverar inte längre någågågon mat men en kaffe går nog att fixa om du vill ha.”, sade jag nervöst och ångrade mig direkt.

Emilys ärr såg ut som de gjort första dagen jag träffade henne, då Sam fanns vid hennes sida.

”Nej, jag klarar mig. Jag skulle vilja prata med dig bara Bella.” Hon drog stolen bredvid sig. ”Sätt dig ner.” 

Jag satte mig långsamt ner och satte händerna på knäna. Exakt samma pose som jag hade gjort på klassfotot under hela min skolgång. Alla foton som just nu sitter över den öppna spisen hemma hos Charlie.

”Vi behöver prata om vad som har hänt. Det har ju gått ganska länge sedan du och Sam blev tillsammans och jag har aldrig fått något tillfälle.”

Jag väntade i tystnad och försökte att inte stirra på ärren. Hennes mörka ögon fångade min uppmärksamhet.

”Jag ska inte låtsas att jag mår jättefint och har ett underbart liv just nu. Den dagen då Sam berättade för mig om dig blev jag helt tom. Jag visste inte att det fanns större känslor för varandra än det jag och Sam hade haft. För det är klart att jag märkte att något som var fel. Han verkade inte må bra, både mentalt, fysiskt och han kändes så nerstämd.” Hon mötte min blick och såg hur de ögonen började bli glänsiga.

”Sam tog alltid hand om mig extra mycket. Efter mina ärr… ” Hon pekade på sitt ansikte och jag nickade medlidsamt. ”... så har han haft så dåligt samvete. Jag har gång på gång sagt att vi ska blicka framåt men han envisades om att strunta i det jag sa och istället behandlade mig som jag vet inte vad, en gud. Var jag ledsen så sprang han snabbt hem från patrulleringen och kom till mig, det blev som en vana för mig.” Hon började skrapa bort en fläck på bordet med sina naglar. Jag ville inte höra något av det här. Jag ville hålla för öronen eller installera permanenta öronproppar. Sam och Emilys förflutna hade gett mig dåligt samvete och jag haft långa funderingar på kvällarna om vad jag skulle säga till henne när tiden var inne. Och det var den nu och jag satt bara där och lyssnade, precis som en psykolog med sin klient.

”Jag vet inte om du har pratat med Billy om det här med prägling? Eller kanske Jacob har sagt något?”

”Lite grann, inte så mycket detaljer. Jacob sa något om att det beror på starka känslor...”, sade jag tyst och stirrade på fläcken på bordet.

”Det stämmer. Ett stopp på en prägling kan endast bero på väldigt väldigt starka känslor för en annan person som inte är den som vargen är präglad av. Alltså du, i detta fall.” Emily tog ett djupt andetag och jag kunde se sorgen hon kände. ”Jag såg er tillsammans för ett tag sedan när ni gick hand och i hand och jag kände faktiskt en liten lycka för er skull. Hans leende var som att han vunnit den största prissumma pengar som någonsin fanns och vinna. Och lite mer.”, sade hon dystert men ändå hoppfullt. ”Jag vet ju hur det känns. Efter att Leah berättade vad hon kände över att jag snott hennes pojkvän så kände jag mig så tveksam till allt. Skulle jag sätta någon annans lycka framför min egen? Skulle jag glädjas åt att Leah fick tillbaka den man hon älskade och sluta stirra ilsket på mig? Men jag struntade i det, jag bestämde mig för att leva mitt eget liv med min egen lycka. Och på ett sätt så lyckades jag tvinga bort ilskan Leah kände och istället fokusera på det som jag tyckte kändes bra.” Den stora visaren på klockan pekade på nian men jag struntade fullständigt i det. ”Bella, jag tänker inte vara den tjejen som tycker att du förstört mitt liv. Även fast jag och Sam har upplevt så mycket tillsammans så har jag under de senaste månaderna lyckats handskas med de och försökt att tänka i en ny riktning. Det har varit svårt måste jag medge men jag tror faktiskt att du och Sam kommer att bli…” Emily gungade lätt på stolen och såg fundersam ut, nästan som att hon ångrade sig. ”… lyckliga.”, sade hon tyst.

Vi satt stilla i tystnad och jag kunde bara tänka på innerbörden i det hon just sagt.

”Jag måste nog gå hem nu, så ta hand om dig nu Bella.”, sade hon uppriktigt och gav mig en varm kram som jag inte var förberedd på. Hennes bruna vackra hår luktade en svag doft av barr.

”Detsamma Emily.”, sade jag medan hon gick mot utgången. Hon satte på sig sin röda regnjacka och sprang ut i regnet.

Det ändå jag kunde tänka på var ett stort tack, tack för att du inte hatar mig.