Jeff var en stor, kraftig man med långt mörkt skägg som hängde till axlarna. Han hade en rutig skjorta med knappar som lossnat på båda ärmarna. Han log när jag klev in i restaurangen, prick åtta, och presenterade mig som Bella Swan. Han sa att jag var väntad. 

”Ditt riktiga namn är väl inte Bella? Billy nämnde någonting att…” Han drog lite i skägget och funderade.

”Isabella är mitt namn men jag vill helst kallas Bella.”, sade jag vänligt. ”Det är en vana.”, inflikade jag snabbt.

”Här så kallar vi varandras riktiga namn, så välkommen Isabella till Quileute Rivers Edge! Vi serverar Washingtons godaste fisksoppor!”, sade han med en sådan entusiasm att det kändes som en reklam.

Jeff började visa mig runt i restaurangen som hade blivit mycket hemtrevligare sen mitt ”minnesvärda” besök. Det hade tapetserat om till fiskmönster och sytt röda gardiner till de få fönstren som fanns. Stolarna var av mörkt trä och såg väldigt använda ut men däremot bekväma.

Jag presenterades för all personalen. Elizabeth jobbade som servitris och var en kort mörkhårig kvinna med en percing i näsan. Man kunde märka att Jeff inte var så förtjust i den. Han mumlade tyst för sig själva ”Jäkla ring.” Men hon brydde sig inte om det och torkade av diskbänken med den bruna disktrasan som egentligen hade vit färg.  

Anthony var Jeffs son som jobbade som kock, han gick i sin fars fotspår och sades vara en av de bästa kockarna i hela La Push. Det blev en pinsam tystnad mellan oss och jag tvingade mig själv att bryta den.

”Så du lagar god fisk, antar jag?”

”Oja. Den är god.”, sade han medan han böjde sig ner för att ta upp en stekpanna ur skåpet.

Samuel var också kock men hade definitivt mer liv i sig än Anthony. Han förklarade var alla köksredskap låg och var de exceptionella fiskarna låg. Han var den enda som vågade kalla mig Bella även fast Jeff sagt Isabella, det glädje mig.

”Okej Isabella”, sade min chef med betoning på namnet.” Eftersom jag måste fixa räkningar som är lite försenade eftersom Sam kom igår och tog min tid, tyvärr. Men här får du ett papper på allt som du ska följa, göra och ja, det du behöver veta.” Han gav mig ett papper med olika punkter och klappade mig på axeln med sin stora hand.

”Jag finns på mitt kontor om du behöver fråga något. Som vanligt öppnar vi klockan nio för frukostdags så se till att ha läst klart den då!”, sade han vänligt och tog upp sin nyckelring och öppnade den stora dörren till hans kontor. Jag satte mig vid ett bord och läste igenom punkterna.

När klockan slog nio så låste Elizabeth upp dörren och det hade redan bildats en liten kö. ”Jag tar borden som är närmast dörren så tar du de som är längre in. Det blir inte lika långt att gå för dig till köket, och ja, det underlättar för oss båda.” Hon skrattade åt sitt eget skämt och började välkomna gästerna.

Under eftermiddagen började jag förstå hur allt gick till. Jag kunde servera gästerna maten då beställt, oftast den berömda fisksoppan, men bara två tallrikar i taget. Balansera brickan på min arm skulle jag aldrig klara med min klumpighet.

Det var tio minuter kvar tills stängningsdags och jag och Elizabeth började torka av alla borden. Och som bestämt hade jag de längst in och hon de längst ut. Jag kunde höra Samuel vissla inifrån köket men jag var helt koncentrerad på att göra mitt jobb noggrant.

Lukten från disktrasan när jag sköljde den i vattnet var väldigt sur, en blandning mellan fisk, Coca Cola, salladsdressing och bara ren smuts. Jag började att kliade mig på armen och hörde fotsteg närma sig ingången hit. Dörren öppnades kraftigt.

”Isabella!”, sade Elizabeth trött. ”Vår sista gäst för dagen sitter därute och bad att få prata med just dig. Snälla, gör det snabbt. Jag vill hem.”

Jag nickade och gick ut ifrån köket medan jag åter igen satte på mig förklädet. Sam patrullerade ikväll och detsamma gjorde Jacob. Pappa hade ingen aning om jobbet, om inte Billy hade skvallrat förstås och mina vänner i Forks skulle knappt bry sig.

Jag letade med blicken över borden och så såg jag henne. Hon tittade upp när jag klev fram och hennes blick var så fokuserad. Där satt Emily Young.