Sam Uley och Isabella Swan,

Ni är hjärtligt välkomna på Jacob Black och Leah Clearwaters bröllop. Den äger rum den 4 maj klockan 15.30 i La Push Assembly of God.

Därefter bjuds det på god middag på Quileute Rivers Edge restaurangen.

Vänliga hälsningar Jacob och Leah.

”Det kan inte vara sant! Det kan inte vara sant!” Jag slängde inbjudan på köksbordet så hårt att pappret vek sig. ”Hur kan Billy ens tillåta att han gifter sig när han är så ung?”

”Billy gifte sig också ung, Bella. Han tycker inte att det är problem utan ser det mer som en möjlighet.” Sam tog en stor klunk vatten ur flaskan och log mot mig med leendet som han ofta gjorde.

”Men jag förstår inte! Jacob är ju yngre än jag, han är ju som en pojke. Han… han är inte mogen för det här! Han vet inte vad han ger sig in på!” Vilken sekund som helst skulle jag bryta ihop så jag satte mig ner på stolen och fokuserade på en gammal brödsmula, för att hålla tårarna borta från det här. Men sanning var att jag var rädd för var att mista Jacob, han skulle inte finnas som han brukade göra längre. Det skulle finnas någon annan där som var ett snäpp viktigare än jag. Leah. Leah som inte var speciellt förtjust i mig. Jag kände mig förtvivlad och oförstådd bland alla vargar.

”De har ju inte ens känt varandra länge!”, skrek jag från vardagsrummet med armarna i kors och kände mig som ett barn som inte fick som hon ville.

”Bella, de har varit nära varandra i evigheter. När du och jag började träffas så började Leah snackade med honom på ett annorlunda sätt. Embry och jag märkte det direkt och förstod vad som skulle hända. Och vad jag vet så tyckte Jacob hon var en sjyst tjej.”, skrek han tillbaka men med en lite mer samlad röst.

”Sjyst tjej? Är det därför de ska gifta sig?” Den anledningen var helt absurd.

”Bella du vet svaret. Han är präglad av henne. Efter hur mycket vi har pratat om prägling borde du kunna allt om det i det här laget.”

”Förlåt mig då att jag inte är en varg som aldrig är kall. Jag kan bara inte…” Sam avbröt mig och satte sig i soffan bredvid mig. Jag lutade mig mot hans varma axel och vi lyssnade på tystnaden som lagt sig.

”Jag älskar dig ändå.”, viskade Sam i mitt öra och kysste mig.

Den eftermiddagen tog jag en sväng till Billy Blacks hus för att hjälpa till med tårtbackningen, inför bröllopet. Det kändes så konstigt att umgås med honom när jag fortfarande efter en hel dags grumlande tyckte att hans val att låta hans son gifta sig vid sjutton, snart arton års ålder, var dumt. Jag kände mig väldigt fånig att bara ha det i mitt huvud hela tiden men jag kunde bara inte släppa det. Men jag hade lovat mig själv att inte förstöra något, så jag hade inte tänkt konfrontera honom.

”Bella! Var trevligt att se dig, det var ett tag sedan nu.” Jag böjde mig ner för att ge Billy en kram, jag kunde känna hur han luktade och det var en lukt av instängdhet. ”Jag har funderat att komma och hälsa på restaurangen så många gånger nu när du jobbar där. Det var så längesedan jag träffade Jeff men jag har inte riktigt haft tid, du vet.” Nu när Jacob inte har tid att ta hand om sin far kanske det blir lite svårt att komma ut i friska luften, tänkte jag snabbt men log glatt mot honom.

Han hade redan förberett tre stora bunkar med vispgrädde och tagit fram mjöl, socker och ägg. Jag satte på mig det smutsiga förklädet där det var broderat ”Världens bästa pappa” ,som han fått av Rebecca när hon varit yngre.

”Så, hur mår Charlie? Vi sågs förra veckan men han har inte hört av sig än.” Han började vispa smeten som jag blandat.

”Han mår bra, antar jag. Kanske lite ensam nu när jag inte längre bor kvar, jag är lite orolig för honom att det bara blir snabbmat.”

”Det är klart att han saknar dig men jobbet tar upp så mycket av hans tid så jag tror han lägger de tankarna åt sidan ett tag.” Billy smakade på den pösiga smeten och nickade gillande. ”Ett större jobb i Seattle behöver lite förstärkning bara.”

Min blick mötte hans och en pinsam tystnad uppstod. ”Nej, Bella inga vampyrer. De håller sig borta härifrån nuförtiden så du behöver inte vara orolig.” Billy ställde bunken på bänken, satte sin varma hand på min axel och log. Som att han tänkte ”Men du har ju det så bra ändå, eller hur?”