Klänningen som jag bar hade en mörk, havsblå färg som jag hade fått av Renée på min tjugoårsdag. Hon hade fyndat den på second hand men hade sytt om den så att den passade min figur. Jag tittade mig i spegeln och försökte le som att jag verkligen menade det, och jag måste säga att jag lyckades i en hundradelssekund innan jag bara kände mig löjlig.

Sam hade en svart kavaj, vit t-shirt, ett par väl använda jeans och såg riktigt stilig ut. Senast jag såg honom så fin var på vår middag då han föreslagit att vi skulle flytta ihop. Vad allt hade förändrats sedan han sa det.

”Bella, nu när han ska gifta sig och är världens lyckligaste man så vill jag inte att du ska påpeka eller säga någonting om vad du tycker om bröllopet. Det är klart att du får ha en åsikt om det men jag är rädd att han kommer bli sårad.” Sam knäppte den nedersta knappen på kavajen och tittade på mig.

”Klart jag inte kommer förstöra någonting Sam. Jag älskar honom vad han än gör.” När jag var med Sam förstod han innerbörden av älska, det behövde inte vara den kärleken vi har utan det var en vänskapskärlek. Jag behövde aldrig tänka igenom det jag tänkte säga, utan det var bara att uttrycka mig som jag ville och han förstod. ”Jag önskar bara att någon annan än jag skulle ha stoppat honom från det.”

”Nu får du det att låta som att han ska gräva sin egen grav. Och så är det inte, älskling.” Han pussade mig på pannan och tog min hand i sin.

La Push Assembly of God var en väldigt liten kyrka, med bara en våning och några få bänkar. När vi gick in genom dörren var nästan alla gäster, som jag gissat vilka det var under morgonen, kommit. Billy satt längst fram med Sue och Seth vid sin sida. Paul, Embry, Quil och Jared var högljudda medan de satt och snackade. Emily stod och pratade med Rebecca och Rachel om något väldigt fascinerande, hon gestikulerade med händerna och hennes blick var intensiv. Charlie hade som jag redan visste ett jobb i Seattle att ta hand om och mina vänner i Forks hade ingen stark relation med Jacob som någon i det här rummet hade. De tyckte bara han var biffig. Om de bara visste hur mycket mer han var än det.

Emily kom fram till oss med ett stort leende på läpparna. ”Leah är jättevacker, men bli inte förvånade över klädvalet. Hon ville ha det praktiskt.”

Vi satte oss ner på andra raden efter att vi hälsat på alla och väntade spänt på hur känslan av att se dem tillsammans skulle bli.

När Jacob Black kom in så rös jag, varje hårstrå på mina armar och ben ställde sig upp och gav ifrån sig en känsla av upprymdhet men även orolighet. Han var så annorlunda. Han var inte längre den pojken jag alltid tyckt att han varit utan det var så… så… oväntat, han var en man. Jag ville gå fram och krama honom, säga att han har stora ringar under ögonen och därför borde sova för att inte dö av trötthet, säga att han inte längre ska visa sina muskler för mig för att imponera, säga vad jag tycker om hans vargbeteende utan att han tar illa upp, säga att jag kommer att sakna honom när han lämnar mitt hus, säga att jag vill att han ska värma mig för att jag är kall, säga att han lyste upp min dag när Sam är ute och patrullerar, säga att han är söt när han har på sig annat än sin vanliga blåa tröja, säga att jag alltid kommer vara äldre än honom och sedan ge honom en stor kram när jag vill. Allt det skulle jag aldrig ha mod att göra längre, det skulle bara kännas fel.

Jacob hade på sina blåa shorts som han haft väldigt länge, en svart kavaj som liknade modellen Sam hade på sig och en mörkblå t-shirt som komiskt nog matchade min klänning perfekt. ”Vi ska ut i skogen och prata med varandra efter bröllopet i vargform, därför är klädseln så enkel.”, viskade Sam i mitt öra.

Leah hade också följt enkelhetsprincipen och hade på sig en mörkblå jeans kjol med ett vit urringat linne som passade fint till hennes guldbruna hudfärg.

”Men middagen då?”, sa jag tyst medan min blick fortfarande var riktad på det blivande bröllopsparet.

”En kort sväng, bara. Vi är borta i kanske tjugo minuter, vi ska bara gratulera och småprata.”

Ännu en gång då jag kände mig utanför på grund av att jag tyvärr inte var en varg.

När Jacob och Leah sa ja till bröllopslöftena prästen läste upp så kändes det som en stor klump tryckte ner mig mot bänken, en dragningskraft som var starkare än vanligt.

Ringarna satt så vackert på deras fingrar och man kunde inte låta bli att känna ett stygn av avundsjuka när dem höll om varandra. Jag tittade fundersamt på Sam och han satte sin hand runt mina axlar, värmen var som ett element i den kalla vintern. Vi var nog inte bereda att gifta oss än, jag i alla fall kände inget större behov av det. Även fast man nog skulle känna sig som en prinsessa där fram.

När alla var tvungna att lämna kyrkan så var det en tystnad som jag tror alla behövde. En tystnad som gav en förståelse om vad som just hänt och vad som kanske kommer att hända framöver. Billy rullade ut ur kyrkan och kramade om Jacob, som en far skulle göra. Han verkade väldigt stolt över honom.

Till slut bestämde jag mig för att gå fram till Leah, utan Sam i mitt släptåg, på mina helt egna ben. Hon kramade just om Embry innan hon la märke till att jag stod bredvid henne. Hennes första reaktion var fientlighet men blev sedan glädje.

”Grattis Leah!”, sa jag och tog steget fram för att krama henne. Jag tycktes känna en svag doft av Jacob och det sved lite i hjärtat.

”Tack, Bella. Jag är glad att du kunde och ville komma.” Såklart som jag inte tänkt på sedan denna stund hade Sam delat med sig tankarna om vad jag tyckte om bröllopet. Jag rodnade vid tanken och bestämde att vi fick prata vidare efter deras ”vargsnack” i skogen.

Jag gick mot Sues håll för att börja gå mot restaurangen för att inte stå och vänta tills de skulle komma tillbaka. När jag just skulle knyta om mina skosnören som hade gått upp kände jag en hand på mina axlar. Jag visste precis vem det var men kände under ett ögonblick att jag inte vågade vända mig om.

”Jacob!” Min röst lät som en hög viskning. ”Åh, Jacob grattis!” Han tog mig i sin famn och jag kunde känna hur mitt luktsinne fick för mycket information. En information, en lukt som den inte stött på under en längre tid. Jag hade saknat Jacob… Herregud vad jag hade saknat Jacob nu när jag såg på honom.

”Tack. Jag är så lycklig nu.” Han log och tittade på mig ordentligt. ”Ny klänning? Väldigt vacker på dig, måste jag säga.”

Jag nickade tacksamt och kände mig kall när hans armar inte längre höll om mig. ”Du är förändrad, det här kan låta barnsligt men jag är stolt över dig. Du och Leah är fina tillsammans.” Jacob nickade och drog handen genom hans korta hår.”Men det kommer inte att bli likadant länge, eller hur?” Det var som att jag inte kunde låta bli, jag var tvungen att få ett svar istället för att gå hemma och fundera på om han ska ringa mig. Det var nu eller aldrig, helt enkelt. Och så var det min inre ego som ville ha honom kvar hos mig.

”Klart att det kommer bli lite annorlunda, Bella. Men vem vet, det här kanske för oss närmare varandra?” Jag tittade förvånade på honom. ”Inte på det viset menar jag…” Han tittade skamset ner i marken.” Leah är ju den jag vill vara med nu och jag tror att det kommer att förbli så. Det är vad jag hoppas och vill.”

”Klart att jag förstår det nu. Men kan du inte hälsa på ibland även fast du kanske hellre vill vara med henne? Jag kommer sakna dig mycket, vet du.” Redan innan jag ställt frågan visste jag svaret. Vad fanns det för andra alternativ att svara på, än ja?

”Självklart, självklart. Du är min bästa vän, Bella. Jag kommer att ruttna inifrån om jag inte träffar dig ofta.” Det kändes bara som en dålig bortförklaring. Men jag kunde inte vara sur nu, jag kunde inte vara arg för att han inte är som jag vill att han är. Jacob är Jacob. Han var en gift man idag och jag hade ingen vilja att förstöra den med en förklaring som egentligen bara var självisk.

”Men jag är så glad för din skull.” Jacob började le, lite generat. ”Ni passar bra tillsammans.”, sade jag medan han kramade om mig innan han var tvungen att gå. Han vinkade och sprang mot skogen. 

Det kändes som att vi båda började på samma väg men sedan fanns det två vägar att välja på. En omväg eller en genväg för att komma fram till målet. Just nu kändes det som att Jacob hade tagit genvägen och skulle komma fram snabbare.