Hon omfamnade mig som en förälder gör när deras barn behöver tröstas. När jag kände hennes lukt som jag glömt bort, fylldes jag av en lyckoblandad sorg. Alice var här nu, här med mig i sin famn men jag visste att det skulle inte vara så imorgon. Eller om två dagar, om en vecka, om en månad - hon skulle då vara borta. Hennes armar runt mig gjorde mig gjorde att jag kände mig skyddad, så säker.

”Bella..” Jag släppte taget och tittade på henne. ”Gråt inte, jag är här nu.” Hon smekte min kind med sina iskalla fingrar och log. ”Men du kan inte parkera här.”

Jag körde till en parkering som låg vid en vandringsled som jag och Charlie hade gått några gånger när jag var och besökte honom på somrarna, men det var bara ett svagt minne nu.

”För det första Bella.. Vad tusan har du på dig idag, egentligen?” Jag förstod att hon skulle ställa den frågan sekunden då jag såg hennes blick när hon steg in i bilen. Mina skoltröja från Forks High School var fortfarande helt okej, lite nopprig men i stort sätt i bra skick. Gympaskorna var smutsiga men de gick att gå i. ”Och för det andra, vad har hänt med radion som Emmett installerade?”

Jag skämdes och vek undan blicken på skylten med vandringsledskartan på. ”Jag bytte ut den.” Den påminde för mycket om honom. Nu vågade jag inte ens nämna hans namn i mitt huvud, han kändes på något sätt närmare nu när Alice satt bredvid mig.

”Bella, jag har saknat dig.”, sa hon omtänksamt. Jag tror hon insåg att hon var lika saknad när jag kände hur en tår kom rinnande. Men jag struntade i det, bara hon fanns här med mig.

”Berätta om dem.” Rosalie, Carlisle, Emmett, Esme och Jasper och han. ”Jag vill veta.” Jag satte fötterna på sätet och höll om mina ben för att hålla värmen.

”Rose och Emmett firar bröllopsdag på Isle Esme.” Min första tanke var att be henne hälsa grattis men jag kände plötsligt en stor osäkerhet vad de skulle tycka om mig. De hade förmodligen glömt bort mig, hoppades jag. I alla fall Rosalie.

”Vad är Isle Esme?”, frågade jag istället, nyfiket.

”Esme fick en ö av Carlisle som gåva, den ligger utanför Rio de Janeiro. Ön ligger precis vid stranden, bara några fotsteg ifrån och det är så öppet. Vi behöver inte gömma oss där.” Hon lät lättad. ”Så de befinner sig där just nu och trivs. Esme och Carlisle lever i vårt hus i Alaska..”

”Flyttade ni tillbaka dit?” Edward hade nämnt det någon gång, mindes jag.  

”Ja. Vi hittade en stort och ganska gömt hus i skogen. Ganska likt det vi hade i Forks, fast lite mer svårtillkommit kanske man skulle kunna säga. Carlisle jobbar på ett sjukhus i staden Wiseman och är verkligen till stor hjälp. Han har sådan respekt där.” Men han saknar Forks, tänkte jag men höll tyst. ”Jag och Jasper stannar där med dem.”

”Och han?” Min röst lät som en viskning, ett bruten viskning.

”Edward är inte med oss, efter att vi flyttat bestämde han sig för att leva på egen hand.” Jag tog ett djupt andetag och stirrade på mina skor, men på något sätt var det vad jag hade väntat mig. ”Esme blev helt förkrossad men till slut så lät hon honom gå, det skulle plåga honom att tvingas stanna kvar där. Hon tror han kommer tillbaka, men jag…vet inte.” Så slog det mig. Det var nästan som att Alice viskat det i mitt öra utan att jag lyssnat alls, bara stängt av alla ljud omkring mig.

”Du ser mig och Edward tillsammans, eller hur?” Hon nickade kort och tittade sorgset på mig.

Jag rotade i garderoben efter ett par rena jeans, så att jag åtminstone såg bra ut, inte ansträngd ,men fin. Jag testade ett par mörkblåa och dem satt förvånansvärt bra. Sam hade aldrig sett mig i dem, tänkte jag snabbt och skämdes. Men jag visste att på något sätt måste jag få ett slut på det här, jag måste det.

Plötsligt hör jag ytterdörren stängas. ”Bella!” Jag hör honom springa upp för trappan. ”Du kan inte gå dit.”, sa Sam innan han ens öppnade dörren. Han var iklädd i en brun t-shirt och ett par shorts. ”Jag vill inte att du går dit.”

”Sam, jag måste.” Jag kände hur tårarna skulle komma nu men jag lyckades för en gångs skull i rätta stunden hålla tillbaka de. Min blick vek undan och jag tittade ut mot fönstret, det var molnigt ute och regnade. Betydligt sämre än igår men ändå lite fuktigare. Perfekt Vampyrrväder. ”Det är slut sen, jag lovar. Han kommer inte tillbaka hit, om jag säger det nu. Sen är det slut.” Jag försökte låta övertygande men det kändes bara som ett stort misslyckande. Inte en min i hans ansikte förändrades.

”Det kommer inte bli så. Du kommer att inse hur mycket du har saknat honom när du ser honom igen. Jacob berättade för Embry, under tiden när ni var tillsammans, då han inte hade förändrats än, att du såg så lycklig ut med honom. Han skulle inte ge upp men det var svårt för honom att fånga din uppmärksamhet.” Jag svalde och det kändes så obehagligt att stå så långt ifrån honom, som att prata med en total främling. Vilket han ju inte var, han var den jag älskade. ”Så nu när jag har dig…”

”Du har inte mig.”, sa jag viskandes och titta ner på mina smutsiga skor. Jag är ingen ägodel, tyvärr.

”Jag valde fel ord, förlåt. Nu när jag älskar dig så vill jag inte släppa dig, Isabella. Jag vill känna säkert att det finns en chans att vi kan ha en framtid tillsammans. Om du bestämmer dig för att möta den där jäkla blodsugaren igen… så finns det där också en chans att du väljer bort mig. Det är det jag rädd för.”

”Klart jag inte kommer lämna dig, Sam. Vi ska bara prata!” Det kändes som att jag skrek på honom för ingenting. ”Han kommer inte kidnappa mig om du tror det och jag har inte egenskapen som större delen av min omgivning har. Jag kan inte präglats av Edward så du har ingenting att oroa dig för!” Jag log ironiskt och tycktes se ett leende i hans ögon.

”Jag kommer vänta på dig, tills du kommer tillbaka.”, sa han allvarligt och tog min hand i sin. Min vita hudfärg mot hans guldbruna kändes så bra. Egentligen ville jag inte gå och möta honom nu. Jag tror Sam såg det i mitt ansiktsuttryck.

”Du behöver inte gå.”, viskade han i mitt öra. ”Stanna här med mig, stanna här hos oss.” Jag övervägde alternativen. Om jag inte träffade Edward skulle Sam omfamna mig och jag skulle förmodligen må bra, men under tiden då jag befann mig ensam skulle jag ångra mig - tänkt tanken om hur det skulle vara att träffa honom nu.

”Du måste förstå att jag gör det här för att få det överstökat. Jag gör det inte för att jäklas med dig, utan för att det ska bli bättre. Och ärligt talat tror jag det gör det.”

”Att du bara kommer ägna större tiden åt att tänka på honom? Du har älskat honom, Bella. Det kommer göra ont. Tror du inte att det känns lite varje gång jag såg Leah tittade besviket på mig? Att känna att man har svikit någon är den värsta känslan jag någonsin känt, varje blick är som att riva upp ett sår. Men jag försöker. Jag går inte till Leah och ber henne att sluta stirra på mig eller att alltid ha en sadistisk kommentar om allt jag gör, jag låter det vara.”

”Skulle det inte känns skönt då att säga till henne det?”

”Klart det skulle. Men jag insåg att man inte kan ändra på hur någon känner. Leah kommer nog, jag skulle nog inte säga aldrig men inte på länge, komma över det. Och nu så har hon Jacob.” Sam såg nästan lite sorgsen ut. ”Du kommer inte kunna tvinga honom att sluta älska dig.”

”Han kanske inte kom hit för att han vill ha mig tillbaka?”

”Vad annars? Jag tror knappast att han bara vill prata lite om hur livet är. Han vill ha tillbaka dig, det måste du förstå.” Jag tog ett djupt andetag, la mina händer runt Sams kropp och andades in hans lukt. En blandning av skogslukt och hans speciella härliga doft som var så unik. Väldigt snarlik Jakes doft, men ändå annorlunda. Godare.

”Du vet att du inte kan tvinga mig att stanna här, Sam.” Jag smekte hans kind. ”Vi ses senare.”

Han insåg till slut att jag hade rätt och lät mig gå nerför trappan utan att be mig stanna. Kanske skulle jag ha velat att Sam varit mer envis och inte släppt iväg mig – Nervositet höll på att göra mig tokig. Jag satte mig i förarsättet på min pick-up och körde mot Forks på den smala vägen som skuggades av de höga träden.

Jag funderade på vad jag skulle säga till honom, om jag skulle vara förstående om att det var för mig eget bästa eller förbannad att han inte förstod hur mycket jag hade älskat honom, när han lämnade mig. Jag hann inte tänka mer innan jag plötsligt såg någon stå vid vägkanten, det var inte Edward.  Hennes korta hår gav mig rysningar av glädje, någon man inte sett på länge och har längtat efter. En form av lycka for igenom mig. Det var Alice!