Jag rotade i garderoben efter ett par rena jeans, så att jag åtminstone såg bra ut, inte ansträngd ,men fin. Jag testade ett par mörkblåa och dem satt förvånansvärt bra. Sam hade aldrig sett mig i dem, tänkte jag snabbt och skämdes. Men jag visste att på något sätt måste jag få ett slut på det här, jag måste det.

Plötsligt hör jag ytterdörren stängas. ”Bella!” Jag hör honom springa upp för trappan. ”Du kan inte gå dit.”, sa Sam innan han ens öppnade dörren. Han var iklädd i en brun t-shirt och ett par shorts. ”Jag vill inte att du går dit.”

”Sam, jag måste.” Jag kände hur tårarna skulle komma nu men jag lyckades för en gångs skull i rätta stunden hålla tillbaka de. Min blick vek undan och jag tittade ut mot fönstret, det var molnigt ute och regnade. Betydligt sämre än igår men ändå lite fuktigare. Perfekt Vampyrrväder. ”Det är slut sen, jag lovar. Han kommer inte tillbaka hit, om jag säger det nu. Sen är det slut.” Jag försökte låta övertygande men det kändes bara som ett stort misslyckande. Inte en min i hans ansikte förändrades.

”Det kommer inte bli så. Du kommer att inse hur mycket du har saknat honom när du ser honom igen. Jacob berättade för Embry, under tiden när ni var tillsammans, då han inte hade förändrats än, att du såg så lycklig ut med honom. Han skulle inte ge upp men det var svårt för honom att fånga din uppmärksamhet.” Jag svalde och det kändes så obehagligt att stå så långt ifrån honom, som att prata med en total främling. Vilket han ju inte var, han var den jag älskade. ”Så nu när jag har dig…”

”Du har inte mig.”, sa jag viskandes och titta ner på mina smutsiga skor. Jag är ingen ägodel, tyvärr.

”Jag valde fel ord, förlåt. Nu när jag älskar dig så vill jag inte släppa dig, Isabella. Jag vill känna säkert att det finns en chans att vi kan ha en framtid tillsammans. Om du bestämmer dig för att möta den där jäkla blodsugaren igen… så finns det där också en chans att du väljer bort mig. Det är det jag rädd för.”

”Klart jag inte kommer lämna dig, Sam. Vi ska bara prata!” Det kändes som att jag skrek på honom för ingenting. ”Han kommer inte kidnappa mig om du tror det och jag har inte egenskapen som större delen av min omgivning har. Jag kan inte präglats av Edward så du har ingenting att oroa dig för!” Jag log ironiskt och tycktes se ett leende i hans ögon.

”Jag kommer vänta på dig, tills du kommer tillbaka.”, sa han allvarligt och tog min hand i sin. Min vita hudfärg mot hans guldbruna kändes så bra. Egentligen ville jag inte gå och möta honom nu. Jag tror Sam såg det i mitt ansiktsuttryck.

”Du behöver inte gå.”, viskade han i mitt öra. ”Stanna här med mig, stanna här hos oss.” Jag övervägde alternativen. Om jag inte träffade Edward skulle Sam omfamna mig och jag skulle förmodligen må bra, men under tiden då jag befann mig ensam skulle jag ångra mig - tänkt tanken om hur det skulle vara att träffa honom nu.

”Du måste förstå att jag gör det här för att få det överstökat. Jag gör det inte för att jäklas med dig, utan för att det ska bli bättre. Och ärligt talat tror jag det gör det.”

”Att du bara kommer ägna större tiden åt att tänka på honom? Du har älskat honom, Bella. Det kommer göra ont. Tror du inte att det känns lite varje gång jag såg Leah tittade besviket på mig? Att känna att man har svikit någon är den värsta känslan jag någonsin känt, varje blick är som att riva upp ett sår. Men jag försöker. Jag går inte till Leah och ber henne att sluta stirra på mig eller att alltid ha en sadistisk kommentar om allt jag gör, jag låter det vara.”

”Skulle det inte känns skönt då att säga till henne det?”

”Klart det skulle. Men jag insåg att man inte kan ändra på hur någon känner. Leah kommer nog, jag skulle nog inte säga aldrig men inte på länge, komma över det. Och nu så har hon Jacob.” Sam såg nästan lite sorgsen ut. ”Du kommer inte kunna tvinga honom att sluta älska dig.”

”Han kanske inte kom hit för att han vill ha mig tillbaka?”

”Vad annars? Jag tror knappast att han bara vill prata lite om hur livet är. Han vill ha tillbaka dig, det måste du förstå.” Jag tog ett djupt andetag, la mina händer runt Sams kropp och andades in hans lukt. En blandning av skogslukt och hans speciella härliga doft som var så unik. Väldigt snarlik Jakes doft, men ändå annorlunda. Godare.

”Du vet att du inte kan tvinga mig att stanna här, Sam.” Jag smekte hans kind. ”Vi ses senare.”

Han insåg till slut att jag hade rätt och lät mig gå nerför trappan utan att be mig stanna. Kanske skulle jag ha velat att Sam varit mer envis och inte släppt iväg mig – Nervositet höll på att göra mig tokig. Jag satte mig i förarsättet på min pick-up och körde mot Forks på den smala vägen som skuggades av de höga träden.

Jag funderade på vad jag skulle säga till honom, om jag skulle vara förstående om att det var för mig eget bästa eller förbannad att han inte förstod hur mycket jag hade älskat honom, när han lämnade mig. Jag hann inte tänka mer innan jag plötsligt såg någon stå vid vägkanten, det var inte Edward.  Hennes korta hår gav mig rysningar av glädje, någon man inte sett på länge och har längtat efter. En form av lycka for igenom mig. Det var Alice!