Hjärtat dunkade så hårt som ett slag i magen för varje sekund som gick. Jag torkade av mig mina våta händer på förklädet och gick mot bordet där hon satt, som var närmast utgången. Hon satt helt tyst när jag stod framför henne och väntade på att jag skulle prata. Men jag stod där helt förfrusen och tittade ner på mina gympaskor.

”Vi serverar inte längre någågågon mat men en kaffe går nog att fixa om du vill ha.”, sade jag nervöst och ångrade mig direkt.

Emilys ärr såg ut som de gjort första dagen jag träffade henne, då Sam fanns vid hennes sida.

”Nej, jag klarar mig. Jag skulle vilja prata med dig bara Bella.” Hon drog stolen bredvid sig. ”Sätt dig ner.” 

Jag satte mig långsamt ner och satte händerna på knäna. Exakt samma pose som jag hade gjort på klassfotot under hela min skolgång. Alla foton som just nu sitter över den öppna spisen hemma hos Charlie.

”Vi behöver prata om vad som har hänt. Det har ju gått ganska länge sedan du och Sam blev tillsammans och jag har aldrig fått något tillfälle.”

Jag väntade i tystnad och försökte att inte stirra på ärren. Hennes mörka ögon fångade min uppmärksamhet.

”Jag ska inte låtsas att jag mår jättefint och har ett underbart liv just nu. Den dagen då Sam berättade för mig om dig blev jag helt tom. Jag visste inte att det fanns större känslor för varandra än det jag och Sam hade haft. För det är klart att jag märkte att något som var fel. Han verkade inte må bra, både mentalt, fysiskt och han kändes så nerstämd.” Hon mötte min blick och såg hur de ögonen började bli glänsiga.

”Sam tog alltid hand om mig extra mycket. Efter mina ärr… ” Hon pekade på sitt ansikte och jag nickade medlidsamt. ”... så har han haft så dåligt samvete. Jag har gång på gång sagt att vi ska blicka framåt men han envisades om att strunta i det jag sa och istället behandlade mig som jag vet inte vad, en gud. Var jag ledsen så sprang han snabbt hem från patrulleringen och kom till mig, det blev som en vana för mig.” Hon började skrapa bort en fläck på bordet med sina naglar. Jag ville inte höra något av det här. Jag ville hålla för öronen eller installera permanenta öronproppar. Sam och Emilys förflutna hade gett mig dåligt samvete och jag haft långa funderingar på kvällarna om vad jag skulle säga till henne när tiden var inne. Och det var den nu och jag satt bara där och lyssnade, precis som en psykolog med sin klient.

”Jag vet inte om du har pratat med Billy om det här med prägling? Eller kanske Jacob har sagt något?”

”Lite grann, inte så mycket detaljer. Jacob sa något om att det beror på starka känslor...”, sade jag tyst och stirrade på fläcken på bordet.

”Det stämmer. Ett stopp på en prägling kan endast bero på väldigt väldigt starka känslor för en annan person som inte är den som vargen är präglad av. Alltså du, i detta fall.” Emily tog ett djupt andetag och jag kunde se sorgen hon kände. ”Jag såg er tillsammans för ett tag sedan när ni gick hand och i hand och jag kände faktiskt en liten lycka för er skull. Hans leende var som att han vunnit den största prissumma pengar som någonsin fanns och vinna. Och lite mer.”, sade hon dystert men ändå hoppfullt. ”Jag vet ju hur det känns. Efter att Leah berättade vad hon kände över att jag snott hennes pojkvän så kände jag mig så tveksam till allt. Skulle jag sätta någon annans lycka framför min egen? Skulle jag glädjas åt att Leah fick tillbaka den man hon älskade och sluta stirra ilsket på mig? Men jag struntade i det, jag bestämde mig för att leva mitt eget liv med min egen lycka. Och på ett sätt så lyckades jag tvinga bort ilskan Leah kände och istället fokusera på det som jag tyckte kändes bra.” Den stora visaren på klockan pekade på nian men jag struntade fullständigt i det. ”Bella, jag tänker inte vara den tjejen som tycker att du förstört mitt liv. Även fast jag och Sam har upplevt så mycket tillsammans så har jag under de senaste månaderna lyckats handskas med de och försökt att tänka i en ny riktning. Det har varit svårt måste jag medge men jag tror faktiskt att du och Sam kommer att bli…” Emily gungade lätt på stolen och såg fundersam ut, nästan som att hon ångrade sig. ”… lyckliga.”, sade hon tyst.

Vi satt stilla i tystnad och jag kunde bara tänka på innerbörden i det hon just sagt.

”Jag måste nog gå hem nu, så ta hand om dig nu Bella.”, sade hon uppriktigt och gav mig en varm kram som jag inte var förberedd på. Hennes bruna vackra hår luktade en svag doft av barr.

”Detsamma Emily.”, sade jag medan hon gick mot utgången. Hon satte på sig sin röda regnjacka och sprang ut i regnet.

Det ändå jag kunde tänka på var ett stort tack, tack för att du inte hatar mig.