My life with Sam Uley in La Push.

”Hur mår Charlie?”, frågade Alice. Hon lät nästan lite längtansfull när hon sa det. Charlie hade ju själv frågat några gånger när jag hälsat på honom om jag hade någon kontakt med henne. Jag sa då med ett leende på läpparna att jag gjorde det då och då via mejl. Men det var bara lögner.

”Han mår nog bra – fast ganska ensam. Och jag är rädd att hans matvanor inte är så nyttiga för hans hälsa. Oftast så är både hans lunch och middag snabbmat. Jag får så dåligt samvete, när jag tänker på det.”

”Det borde du inte ha, Bella.” Alice stirrade rakt fram med en koncentrerad blick och var helt tyst innan hon log sitt söta leende. ”Jag kan inte se att hans hälsa bidrar till några sjukdomar.”

Jag skrattade och mötte hennes blick, färgen på ögonen var lika gyllenbrun som jag kommit ihåg den. Även fast Edward och Alice inte var syskon biologiskt såg jag en del av honom i henne. Färgen som de hade efter att ha jagat för några timmar sedan var så lik. Men Alice var inte Edward, det hade jag i tankarna hela tiden. Det var en stor skillnad mellan de.

”Men en fråga, när jag valde att leva med Sam försvann jag då från din syn?”

”Det var förvirrande när du var med… hunden.” Hon rynkade på näsan. ”Du beslutade saker som inte verkade ha någon anledning att göra. Så jag gick och pratade med Carlisle om det. Hans teori var att du flyttat till La Push och hade ett förhållande med Jacob.” En snabb vision av Leah i Jakes armar dök upp i huvudet. Den blick som sa som han hade gett mig innan vi skiljts åt. Jag är lycklig nu, jag klarar mig. Du kan släppa taget om mig. Och det var precis det jag fick göra, lossa mitt koppel som suttit runt hans hals sen jag flyttat till Forks och se honom springa bort från mig. Till Leah.

”Emmett däremot skämtade om att du fått till det med Mike Newton.” Alice log åt minnet och fortsatte. ”Men jag kunde inte se att du var del av hans framtid!”

”Tack och lov för det!”

”Om du inte förrän idag inser hur mycket mer han kan ge dig än hunden.” Det var ironiskt sagt men jag slogs ändå av tanken hur det skulle vara om Mike skulle var min man. Komma hem varje dag från ett vanligt jobb och inte ha behov att vakta sin stad och ha en relation utan lögner till allmänheten om vad han egentligen är. Charlie tycker fortfarande att han är en sjyst grabb så det skulle inte vara komplicerat att presentera honom. Jag log nöjt men insåg att jag och Mike aldrig skulle fungera. Han var för mycket, så det var bara att skjuta ifrån sig tanken.

Alice avbröt mina funderingar. ”För han kommer att få en stabil och seriös relation, som det kan bli något av.” Hon visste redan vad jag tänkte fråga. ”Jag kan inte nämna den personen, Bella. Framtiden kan avgöras av de val man gör och det skulle kanske förstöra din vänskap med dem.”

Hon tittade åt mitt håll och höjde ögonbrynet när hon såg hur sur jag var. I den här situationen kunde jag i alla fall göra något åt det, visa att jag kände mig utanför. Med Sam så hann vi aldrig riktigt prata om det innan han var tvungen att gå ut och patrullera och inte hade en aning om vilken tid han skulle komma hem. Då står jag där, ser dörren stängas och kan inte göra någonting. Men varje gång han sedan kommer hem, ber han om ursäkt och omfamnar mig tills jag säger att det är alldeles för varmt. Och för varje gång han kramade mig tålde jag några till minuter. I sådana stunder kunde jag inte vara sur.

”Alice, jag känner mig så långt utanför människorna i Forks. I alla fall mina gamla vänner på high school. Vad händer om du bara berättar?”

”Du kan förändra det Mike vill ha. Även om det är något enormt kan du när du träffar honom få honom att ändra sig. Det är inte rättvist, Bella. Det ska inte vara så att du vet allt i förväg.” Hon la sin hand på min axel – ett tecken på medlidande. ”Men jag förstår vad du menar. Mike och Jessica ska gifta sig om ungefär tre veckor.”

”Va? Jess sa ju att hon och Eric var seriösa, nästan precis innan skolan slutade. Men herre min gud vad tidigt! Aldrig att jag skulle gifta mig nu! Det kan inte stämma.” Jag satte mig upprätt och tittade på Alice reaktion. Hon log.

”Det har gått ett bra tag sedan dess. Jag och Jasper hade inte heller träffats under en lång tid innan vi blev kära.”

”Men det är skillnad! Ni är ju banne mig gjorda… för varandra.” Kanske sa jag det av avund men jag visste att det på något sätt inte kunde stämma.

Jag skulle påminna mig själv att ringa Jess när jag kom hem, det var så länge sedan sist.

Sedan började hon fråga mig om folket här i La Push och jag började prata på om Jeff, Billy och Emilys samtal med mig. Konstigt nog verkade hon aldrig sluta vara intresserad. Det påminde stark om de dagar Edward frågade mig tusentals frågor.

Men så slutade hon att lyssna, istället för att visa sig avslappnad blev hon stel i kroppen. Hennes knogar blev vita som snö och hennes blick var nästan lite farlig. Rädd, men samtidigt arg. Hon reagerade inte heller när jag frågade vad som hände.

”Alice! Svara mig!” Jag tog tag i hennes axlar och försökte få henne att röra sig. Men hennes blick var fortfarande fokuserad rakt fram.

”Nej”, sa hon viskande. ”Hur?” Huvudet vändes mot mitt håll och hon sa med lugn röst: ” Edward är på väg hit. Han vill träffa dig, men han väntar på ditt godkännande.” Orden kom så snabbt ur hennes mun, att jag knappt kunde urskilja de. Men när jag var förstod så kopplades olika röster inuti mig som sa att jag inte skulle ”godkänna” det. Men…

”Ring och säg att jag vill.”

”Bella… Du behöver inte.” Alice tvekade vilket jag inte sett så ofta.

”Jag vill.”, sa jag bestämt.

”Det här gör ont att säga men du kanske skulle vara otrogen mot Sam då.” Hon såg mig skaka på huvudet. ”Jag kan se det utan mina visioner Bella, för varje gång jag nämner hans namn, blir du stel i kroppen och rodnar. Tankeläsare är jag inte men jag kan se att du saknar honom.”

”Bara för att du sett honom i ditt huvud så betyder inte det att jag älskar honom!” Bråka vad det minsta jag hade lust att göra just nu. Men det var oundvikligt, jag var tvungen att försvara mig.

”Men det tyder ju lite på det?” Jag visste att hon inte ville såra mig men när jag snyftade till förstod jag att min mur hade fallit ihop. Alice satte en stärkande hand på min axel och sa:

”Förlåt mig. Du får bestämma helt själv vad du gör med ditt liv. Jag ringer honom nu och ber honom komma.” Komma och trösta dig, lät det nästan som. Jag nickade kort och torkade bort tårarna med min jackärm. Den ljusblåa färgen blev snabbt mörkare.

Alice tog upp sin mobil, ringde ett nummer och pratade alldeles för fort men jag kunde ändå uppfatta orden hon vill. När hon sedan la på, log hon utmattat.

”Kan du lova mig en sak?” Hon väntade inte på mitt svar. ”Försök att inte förlåta honom så lät.” Det var accepterat.

Alice körde ut från parkeringen och körde i tystnad iväg till mötesplatsen de bestämt. Jag undrade om hon var besviken på mig, men jag vågade aldrig fråga eftersom jag var rädd att få ett svar jag inte ville höra.

Efter knappt tio minuter så svängde hon in på en öde väg och stannade. På skylten som vi kört förbi stod det med stora bokstäver PRIVAT MARK men det var inget att bry sig om.

Jag började bita på mina nagelband av ren upprymdhet. Alice försökte tränga fram ett leende men även jag kunde se att det inte var naturligt.

”Okej.”, sa hon med en suck. ”Om du fortsätter rakt fram på den här vägen i ungefär 200 meter och sedan går till höger på en smal och kort stig, kommer du till en liten parkering där fiskare brukar parkera. Och där… är han och väntar på dig.”

”Varför är han så långt bort?” Jag rynkade pannan eftersom jag visste att mitt lokalsinne inte var det bästa.

”Du kommer att hitta!” Ännu en gång kändes hon som en tankeläsare.

”Edward ville inte att jag skulle vara närvarande under er träff.” Vadå, han tänkte väl inte gå ner på knä och fria tänkte jag men sa inte min vilda gissning till Alice eftersom jag var rädd att hon att hon kanske sett honom göra det någon gång i framtiden. Något jag däremot inte önskade.

”Tack för att du kom Alice. Verkligen, tack.” Jag gav henne en lång kram och andades in hennes ljuvliga söta doft. När jag slängde igen dörren kom jag på att det var min pick-up som vi kört i.

”När det gått lite mer än sex minuter, om du inte skrikit på hjälp eller något sådant…” Först trodde jag det var ett skämt att hon inte litade på sin bror men hennes ansikte var gravallvarligt. ”Så kör jag bilen till en parkering vid gränsen och lämnar din nyckel under högra bakdäck.” Hon vinkade genom bilrutan och såg mig sedan gå iväg.

För att vara säker på att jag inte gick för långt eller för kort räknade jag varje meter jag gick, men när jag kom till sjuttio la jag ner idén. Naturligtvis så syntes det en smal stig just när grusvägen skulle svänga vänster, som Alice bekräftat. Innan jag började gå på stigen gjorde jag tummen upp mot mobilen för att visa henne att allt var okej. Men motorn startade inte. Hepp.

Genom den täta mörkgröna skogen i min omgivning kunde jag skymta hans silverfärgade Volvo. Lika skinande och ren som en diamant. Edward kunde jag inte se så istället för att gå långsamt och tittade vad som var omkring mig, tittade jag var jag gick och kunde öka tempot. Inte snubbla, inte snubbla.

Men med bara fem meter kvar av stigen när jag tycktes se någon stå vid bilen, fastnade min gympasko i en trärot och jag föll hjälplöst framåt.

Det kändes konstigt nog inte som en hård mark under mig – Edward hade (självklart) fångat mig i sina armar. Han släppte mig snabbt när jag kunde stå på egna ben, för att inte vara för intim när vi inte setts på länge.

Och det var först då jag tittade upp för att möta hans blick.

Epilog:

Någonstans inuti mitt huvud fanns det någon som satt att det här var fel, att jag borde tänka på Sam, men jag kunde inte koncentrera mig på den rösten eftersom den överröstades av den som sa att det här var rätt. Fullständigt rätt. Och det var mitt hjärta som sa det – tror jag.

Hon omfamnade mig som en förälder gör när deras barn behöver tröstas. När jag kände hennes lukt som jag glömt bort, fylldes jag av en lyckoblandad sorg. Alice var här nu, här med mig i sin famn men jag visste att det skulle inte vara så imorgon. Eller om två dagar, om en vecka, om en månad - hon skulle då vara borta. Hennes armar runt mig gjorde mig gjorde att jag kände mig skyddad, så säker.

”Bella..” Jag släppte taget och tittade på henne. ”Gråt inte, jag är här nu.” Hon smekte min kind med sina iskalla fingrar och log. ”Men du kan inte parkera här.”

Jag körde till en parkering som låg vid en vandringsled som jag och Charlie hade gått några gånger när jag var och besökte honom på somrarna, men det var bara ett svagt minne nu.

”För det första Bella.. Vad tusan har du på dig idag, egentligen?” Jag förstod att hon skulle ställa den frågan sekunden då jag såg hennes blick när hon steg in i bilen. Mina skoltröja från Forks High School var fortfarande helt okej, lite nopprig men i stort sätt i bra skick. Gympaskorna var smutsiga men de gick att gå i. ”Och för det andra, vad har hänt med radion som Emmett installerade?”

Jag skämdes och vek undan blicken på skylten med vandringsledskartan på. ”Jag bytte ut den.” Den påminde för mycket om honom. Nu vågade jag inte ens nämna hans namn i mitt huvud, han kändes på något sätt närmare nu när Alice satt bredvid mig.

”Bella, jag har saknat dig.”, sa hon omtänksamt. Jag tror hon insåg att hon var lika saknad när jag kände hur en tår kom rinnande. Men jag struntade i det, bara hon fanns här med mig.

”Berätta om dem.” Rosalie, Carlisle, Emmett, Esme och Jasper och han. ”Jag vill veta.” Jag satte fötterna på sätet och höll om mina ben för att hålla värmen.

”Rose och Emmett firar bröllopsdag på Isle Esme.” Min första tanke var att be henne hälsa grattis men jag kände plötsligt en stor osäkerhet vad de skulle tycka om mig. De hade förmodligen glömt bort mig, hoppades jag. I alla fall Rosalie.

”Vad är Isle Esme?”, frågade jag istället, nyfiket.

”Esme fick en ö av Carlisle som gåva, den ligger utanför Rio de Janeiro. Ön ligger precis vid stranden, bara några fotsteg ifrån och det är så öppet. Vi behöver inte gömma oss där.” Hon lät lättad. ”Så de befinner sig där just nu och trivs. Esme och Carlisle lever i vårt hus i Alaska..”

”Flyttade ni tillbaka dit?” Edward hade nämnt det någon gång, mindes jag.  

”Ja. Vi hittade en stort och ganska gömt hus i skogen. Ganska likt det vi hade i Forks, fast lite mer svårtillkommit kanske man skulle kunna säga. Carlisle jobbar på ett sjukhus i staden Wiseman och är verkligen till stor hjälp. Han har sådan respekt där.” Men han saknar Forks, tänkte jag men höll tyst. ”Jag och Jasper stannar där med dem.”

”Och han?” Min röst lät som en viskning, ett bruten viskning.

”Edward är inte med oss, efter att vi flyttat bestämde han sig för att leva på egen hand.” Jag tog ett djupt andetag och stirrade på mina skor, men på något sätt var det vad jag hade väntat mig. ”Esme blev helt förkrossad men till slut så lät hon honom gå, det skulle plåga honom att tvingas stanna kvar där. Hon tror han kommer tillbaka, men jag…vet inte.” Så slog det mig. Det var nästan som att Alice viskat det i mitt öra utan att jag lyssnat alls, bara stängt av alla ljud omkring mig.

”Du ser mig och Edward tillsammans, eller hur?” Hon nickade kort och tittade sorgset på mig.

Jag rotade i garderoben efter ett par rena jeans, så att jag åtminstone såg bra ut, inte ansträngd ,men fin. Jag testade ett par mörkblåa och dem satt förvånansvärt bra. Sam hade aldrig sett mig i dem, tänkte jag snabbt och skämdes. Men jag visste att på något sätt måste jag få ett slut på det här, jag måste det.

Plötsligt hör jag ytterdörren stängas. ”Bella!” Jag hör honom springa upp för trappan. ”Du kan inte gå dit.”, sa Sam innan han ens öppnade dörren. Han var iklädd i en brun t-shirt och ett par shorts. ”Jag vill inte att du går dit.”

”Sam, jag måste.” Jag kände hur tårarna skulle komma nu men jag lyckades för en gångs skull i rätta stunden hålla tillbaka de. Min blick vek undan och jag tittade ut mot fönstret, det var molnigt ute och regnade. Betydligt sämre än igår men ändå lite fuktigare. Perfekt Vampyrrväder. ”Det är slut sen, jag lovar. Han kommer inte tillbaka hit, om jag säger det nu. Sen är det slut.” Jag försökte låta övertygande men det kändes bara som ett stort misslyckande. Inte en min i hans ansikte förändrades.

”Det kommer inte bli så. Du kommer att inse hur mycket du har saknat honom när du ser honom igen. Jacob berättade för Embry, under tiden när ni var tillsammans, då han inte hade förändrats än, att du såg så lycklig ut med honom. Han skulle inte ge upp men det var svårt för honom att fånga din uppmärksamhet.” Jag svalde och det kändes så obehagligt att stå så långt ifrån honom, som att prata med en total främling. Vilket han ju inte var, han var den jag älskade. ”Så nu när jag har dig…”

”Du har inte mig.”, sa jag viskandes och titta ner på mina smutsiga skor. Jag är ingen ägodel, tyvärr.

”Jag valde fel ord, förlåt. Nu när jag älskar dig så vill jag inte släppa dig, Isabella. Jag vill känna säkert att det finns en chans att vi kan ha en framtid tillsammans. Om du bestämmer dig för att möta den där jäkla blodsugaren igen… så finns det där också en chans att du väljer bort mig. Det är det jag rädd för.”

”Klart jag inte kommer lämna dig, Sam. Vi ska bara prata!” Det kändes som att jag skrek på honom för ingenting. ”Han kommer inte kidnappa mig om du tror det och jag har inte egenskapen som större delen av min omgivning har. Jag kan inte präglats av Edward så du har ingenting att oroa dig för!” Jag log ironiskt och tycktes se ett leende i hans ögon.

”Jag kommer vänta på dig, tills du kommer tillbaka.”, sa han allvarligt och tog min hand i sin. Min vita hudfärg mot hans guldbruna kändes så bra. Egentligen ville jag inte gå och möta honom nu. Jag tror Sam såg det i mitt ansiktsuttryck.

”Du behöver inte gå.”, viskade han i mitt öra. ”Stanna här med mig, stanna här hos oss.” Jag övervägde alternativen. Om jag inte träffade Edward skulle Sam omfamna mig och jag skulle förmodligen må bra, men under tiden då jag befann mig ensam skulle jag ångra mig - tänkt tanken om hur det skulle vara att träffa honom nu.

”Du måste förstå att jag gör det här för att få det överstökat. Jag gör det inte för att jäklas med dig, utan för att det ska bli bättre. Och ärligt talat tror jag det gör det.”

”Att du bara kommer ägna större tiden åt att tänka på honom? Du har älskat honom, Bella. Det kommer göra ont. Tror du inte att det känns lite varje gång jag såg Leah tittade besviket på mig? Att känna att man har svikit någon är den värsta känslan jag någonsin känt, varje blick är som att riva upp ett sår. Men jag försöker. Jag går inte till Leah och ber henne att sluta stirra på mig eller att alltid ha en sadistisk kommentar om allt jag gör, jag låter det vara.”

”Skulle det inte känns skönt då att säga till henne det?”

”Klart det skulle. Men jag insåg att man inte kan ändra på hur någon känner. Leah kommer nog, jag skulle nog inte säga aldrig men inte på länge, komma över det. Och nu så har hon Jacob.” Sam såg nästan lite sorgsen ut. ”Du kommer inte kunna tvinga honom att sluta älska dig.”

”Han kanske inte kom hit för att han vill ha mig tillbaka?”

”Vad annars? Jag tror knappast att han bara vill prata lite om hur livet är. Han vill ha tillbaka dig, det måste du förstå.” Jag tog ett djupt andetag, la mina händer runt Sams kropp och andades in hans lukt. En blandning av skogslukt och hans speciella härliga doft som var så unik. Väldigt snarlik Jakes doft, men ändå annorlunda. Godare.

”Du vet att du inte kan tvinga mig att stanna här, Sam.” Jag smekte hans kind. ”Vi ses senare.”

Han insåg till slut att jag hade rätt och lät mig gå nerför trappan utan att be mig stanna. Kanske skulle jag ha velat att Sam varit mer envis och inte släppt iväg mig – Nervositet höll på att göra mig tokig. Jag satte mig i förarsättet på min pick-up och körde mot Forks på den smala vägen som skuggades av de höga träden.

Jag funderade på vad jag skulle säga till honom, om jag skulle vara förstående om att det var för mig eget bästa eller förbannad att han inte förstod hur mycket jag hade älskat honom, när han lämnade mig. Jag hann inte tänka mer innan jag plötsligt såg någon stå vid vägkanten, det var inte Edward.  Hennes korta hår gav mig rysningar av glädje, någon man inte sett på länge och har längtat efter. En form av lycka for igenom mig. Det var Alice!

Det var inte ofta jag fick vara med Sam då han var i vargskepnad, men när jag väl var det kändes det så naturligt. Jag var aldrig rädd för att han skulle skada mig, han kändes kontrollerad på ett sätt som lugnade mig. Vi satt på first beach, en bit ut mot skogen så att ingen skulle märka oss, och tittade ut mot havet. Jag drog min hand genom hans bruna päls och kände hans värme. Jag låg mot hans mage, som en uppvärmd kudde, och lyckligtvis så frös jag inte. Det gjorde jag aldrig i hans sällskap, det var mer trivsamt.

När jag låg i tystnaden visste jag att jag inte borde tänka den här tanken men jag kunde inte låta bli längre, jag trodde hela tiden att det bara skulle riva upp gamla sår. Men nu kände jag mig stark och lycklig nog för att kunna tänka på honom. Vad gjorde Edward nu? Var han fortfarande med Cullens? Hade han träffat den rätta nu?

Det livet jag ville att han skulle leva var att han hade träffat någon som han älskade så innerligt. Mig skulle han inte tänka på, min doft förträngt och våra minnen bara glömt eller på mitt vis, inte tänka på. Men jag visste innerst inne att det säkert inte var så. Jag var så rädd att något hade hänt honom, att han hade sårat sin familj för att jag inte fanns i hans närhet längre. Men jag tog inte skulden i det fallet, han hade lämnat mig, inte tvärtom. Om jag blundade och bara hörde vågornas ljud så kunde jag se honom framför mig. Hans vita, glittrande hud i solljuset som var så otroligt vacker att man inte kunde sluta titta, som en ögonmagnet. Jag tänkte mig också hans kalla hand på min höft när vi gick i korridoren och allas blickar på oss kändes som ren avundsjuka. I hans sällskap var jag betydelsefull, värdefull och viktig. Jag var ovan vid den ställningen, vid den omtanken som jag absolut inte fått hos mamma i Arizona. Det kändes som att Edward hade visat och förklarat för mig vad kärlek är. Kanske är det så att jag känner mig oviktig och ovan när Sam inte ligger bredvid mig i sängen på morgnarna när jag vaknar och han är på patrullering. I en situationen där Edward skulle funnits där. Men vad skulle jag gjort? Han försvann bara och jag kunde direkt inte fånga honom. Övergiven, var jag. Men då hade Han kommit och tagit mig i sin varma famn med kärlek, med omtänksamhet som jag just förlorat. Sam.

Vågorna i havet slog mot stenarna framför oss och jag klappade honom på tassen. Han morrade lågt men jag visste att han tyckte det var mysigt. Han var bara lite irriterad att han inte kunde uttrycka sig, det brukade han alltid varna mig om innan han bytte skepnad till varg. Men jag struntade i vad han sa, det viktiga var att vi var tillsammans.

Sedan gick allt så snabbt. Mitt huvud som hade legat mot Sams mage slog plötsligt hårt i berget, medan han snabbt sprang in i skogen. Jag tycktes känna igen Jacobs ylande långt borta när jag satte mig upp igen, förvirrad. Mitt gjorde ont och jag vände mig om för att se om han skulle komma tillbaka, vilket jag egentligen inte trodde på. Jag ställde mig upp snabbt för att försöka kontrollera situationen men satte mig ner direkt. Mitt balanssinne var helt förstört efter smällen. Men något måste ha hänt. Sedan hörde fotsteg från skogen, jag vände mig - det var Leah.

”Sam var tvungen att ta kommandot så han skickade mig.” Hon satte sig inte ner utan stod fortfarande stelt upp med armarna i kors. Men jag tittade bara rakt fram, lite bittert. ”Embry kände en lukt alldeles nyss.” Hon var tyst en kort stund och började jogga mot skogen. ”Blodsugaren är tillbaka, Bella.” Jag gillade inte hur hon sa meningen med betoning på mitt namn, som att det var mitt fel.

Jag visste att jag borde gråta nu och skrika på Sam att han skulle komma tillbaka och hålla om mig - skydda mig. Men någonting som kanske gömt sig inom mig, som en mystisk demon, trängde fram till ytan bildade ett leende på mina läppar. Jag log.

När alla samlats i restaurangen var det en behaglig middag som väntade oss. Ingen, förutom jag, tyckte att deras bröllop var obegripligt. Men som jag försökt intala mig själv var jag glad för bådas skull. Och om jag bara satt stilla och lyssnade så var jag nog det, innerst inne.

Elisabeth kom till vårt reserverade bord och började ta beställningar – soppan var definitivt den som alla ville ha. Hon gav mig en underlig blick när hon tog min meny men jag ignorerade den fullständigt.  

”När Jacob var liten så var han en underbar pojke…” Billy skakade på huvudet av glädje och stolthet medan Jacob log, nästan lite rörd. ”Han gick varje dag och nu menar jag varenda dag till second beach och byggde sandslott som han alltid ville att Rachel skulle godkänna.” Rachel log generat och drack ur vinglaset. ”Men sedan när hon inte gjorde det så blev han så besviken att han ibland smaka sanden.” Sue skrattade och satte sin hand på Billys axel.

Det började bli varmt inomhus så jag gick ut för att få lite luft, så att jag inte helt plötsligt inte skulle åka in till sjukhuset för syrebrist. Himlen var alldeles mörk med små stjärnor som gav den ett intryck av ren skönhet. Jag tog ett djupt andetag och kände av tystnaden.

”Bella, vad gör du här?” Seth kom springande från entrén med bara ett linne även fast det var kyligt. ”Är det för mycket prat där inne, eller?” Jag nickade instämmande.

”Och att jag nästan är den enda som känner av hur varmt det är. Men jag klarar mig, tack. Hur är det förresten?” Det var skönt att inte längre anstränga sig för att ha en lite enklare diskussion när Seth blivit äldre, han förstod mycket mer nu. Mognare var ordet.

”Helt okej.” Han tittade också upp mot himlen och såg fundersam ut. ”Men mamma är kanske inte superglad direkt. Leah berättade igår att de skulle flytta ihop snart, och då blev hon på något sätt besviken. Fattar inte varför.”

Jag tänkte inte komma med mina råd som inte alls hade något baktanke så jag svalde bara orden. ”Seth, är du präglad av någon?”

Han vände sitt ansikte mot mig snabbt och tittade mig i ögonen, kändes som att jag sagt något otroligt dumt som att kommentera ett Jake var tusen gånger starkare än honom. Men han stod bara helt stilla, med händerna i fickorna.

”Inte än.”, sade han. Nästan lite skamset. ”Men jag klarar mig. Det helvetet Jacob hade i sitt huvud, när han höll på att präglats av Leah var helt absurt. Proppad med tusen tankar hela tiden. Så under patrulleringen så var det kaos. Men Sam förstod ju såklart.”

Jag kom in igen och drack några vinglas och pratade, som jag faktiskt tyckte var trevligt och inte bara för att det var bröllop. Plötsligt röt Jacobs farbror, Omari Black från andra sidan bordet:

”Hörni! Så vem blir nästa att gifta sig?” Som i en film, så kändes det som att allas blickar riktades mot oss. Ingen behövde säga någonting utan bara glodde, väntade på att vi skulle instämma och säga ett datum.

Sam satte sin varma hand på mitt ben under bordet och jag kände hur jag bara ville försvinna härifrån. Jag kunde känna hur svetten under armarna började klia och rodnanden på kinderna kändes.

”Inte än. Vi är lyckliga som vi är just nu.”, sade Sam med ett leende på läpparna och mötte min förskräckta blick. Jag nickade instämmande och log kort tillbaka. Emily tittade lite generat ner i sin soppa, Sue log leendet som betydde ”ni är så gulliga”, Jacob tittade lite förundrat på mig och Billy drack ur sitt vinglas utan att visa vad han tyckte.

Efter en kort tystnad så ställde sig plötsligt Sam upp, harklade sig och tittade på Jacob med en sådan värme.

”Som ledare för våran klan ska jag framföra ett tal för den nygifte mannen.” Jacob log generat.” Du har växt så enormt mycket Jacob, jag kom ihåg för kanske tre år sedan såg jag dig inte som jag gör nu. Du var en pojke som jag trodde skulle förbli en pojke, kanske inte i alla evighet men en ganska lång tid framöver. Men nu har du förändras en del. Du har blivit en bättre människa, en man. Vi är stolta över dig ska du veta, du skyddar oss på bästa möjliga sätt och att varje dag veta att jag har dig i vår trupp gör mig lugn, koncentrerad och fokuserad. Så jag vill skåla för Jacob och Leah, för framtiden och vad den väntar.” Jag höjde glaset och tittade upp mot min bästa vän som jag hoppades inte förlora, tittade mot den tjejen som jag ska försöka uppskatta och ge en chans, tittade mot en hoppfull far, en kvinna med bara hade sin son kvar i hemmet och till slut mannen jag älskade mer än någon annan.

Klänningen som jag bar hade en mörk, havsblå färg som jag hade fått av Renée på min tjugoårsdag. Hon hade fyndat den på second hand men hade sytt om den så att den passade min figur. Jag tittade mig i spegeln och försökte le som att jag verkligen menade det, och jag måste säga att jag lyckades i en hundradelssekund innan jag bara kände mig löjlig.

Sam hade en svart kavaj, vit t-shirt, ett par väl använda jeans och såg riktigt stilig ut. Senast jag såg honom så fin var på vår middag då han föreslagit att vi skulle flytta ihop. Vad allt hade förändrats sedan han sa det.

”Bella, nu när han ska gifta sig och är världens lyckligaste man så vill jag inte att du ska påpeka eller säga någonting om vad du tycker om bröllopet. Det är klart att du får ha en åsikt om det men jag är rädd att han kommer bli sårad.” Sam knäppte den nedersta knappen på kavajen och tittade på mig.

”Klart jag inte kommer förstöra någonting Sam. Jag älskar honom vad han än gör.” När jag var med Sam förstod han innerbörden av älska, det behövde inte vara den kärleken vi har utan det var en vänskapskärlek. Jag behövde aldrig tänka igenom det jag tänkte säga, utan det var bara att uttrycka mig som jag ville och han förstod. ”Jag önskar bara att någon annan än jag skulle ha stoppat honom från det.”

”Nu får du det att låta som att han ska gräva sin egen grav. Och så är det inte, älskling.” Han pussade mig på pannan och tog min hand i sin.

La Push Assembly of God var en väldigt liten kyrka, med bara en våning och några få bänkar. När vi gick in genom dörren var nästan alla gäster, som jag gissat vilka det var under morgonen, kommit. Billy satt längst fram med Sue och Seth vid sin sida. Paul, Embry, Quil och Jared var högljudda medan de satt och snackade. Emily stod och pratade med Rebecca och Rachel om något väldigt fascinerande, hon gestikulerade med händerna och hennes blick var intensiv. Charlie hade som jag redan visste ett jobb i Seattle att ta hand om och mina vänner i Forks hade ingen stark relation med Jacob som någon i det här rummet hade. De tyckte bara han var biffig. Om de bara visste hur mycket mer han var än det.

Emily kom fram till oss med ett stort leende på läpparna. ”Leah är jättevacker, men bli inte förvånade över klädvalet. Hon ville ha det praktiskt.”

Vi satte oss ner på andra raden efter att vi hälsat på alla och väntade spänt på hur känslan av att se dem tillsammans skulle bli.

När Jacob Black kom in så rös jag, varje hårstrå på mina armar och ben ställde sig upp och gav ifrån sig en känsla av upprymdhet men även orolighet. Han var så annorlunda. Han var inte längre den pojken jag alltid tyckt att han varit utan det var så… så… oväntat, han var en man. Jag ville gå fram och krama honom, säga att han har stora ringar under ögonen och därför borde sova för att inte dö av trötthet, säga att han inte längre ska visa sina muskler för mig för att imponera, säga vad jag tycker om hans vargbeteende utan att han tar illa upp, säga att jag kommer att sakna honom när han lämnar mitt hus, säga att jag vill att han ska värma mig för att jag är kall, säga att han lyste upp min dag när Sam är ute och patrullerar, säga att han är söt när han har på sig annat än sin vanliga blåa tröja, säga att jag alltid kommer vara äldre än honom och sedan ge honom en stor kram när jag vill. Allt det skulle jag aldrig ha mod att göra längre, det skulle bara kännas fel.

Jacob hade på sina blåa shorts som han haft väldigt länge, en svart kavaj som liknade modellen Sam hade på sig och en mörkblå t-shirt som komiskt nog matchade min klänning perfekt. ”Vi ska ut i skogen och prata med varandra efter bröllopet i vargform, därför är klädseln så enkel.”, viskade Sam i mitt öra.

Leah hade också följt enkelhetsprincipen och hade på sig en mörkblå jeans kjol med ett vit urringat linne som passade fint till hennes guldbruna hudfärg.

”Men middagen då?”, sa jag tyst medan min blick fortfarande var riktad på det blivande bröllopsparet.

”En kort sväng, bara. Vi är borta i kanske tjugo minuter, vi ska bara gratulera och småprata.”

Ännu en gång då jag kände mig utanför på grund av att jag tyvärr inte var en varg.

När Jacob och Leah sa ja till bröllopslöftena prästen läste upp så kändes det som en stor klump tryckte ner mig mot bänken, en dragningskraft som var starkare än vanligt.

Ringarna satt så vackert på deras fingrar och man kunde inte låta bli att känna ett stygn av avundsjuka när dem höll om varandra. Jag tittade fundersamt på Sam och han satte sin hand runt mina axlar, värmen var som ett element i den kalla vintern. Vi var nog inte bereda att gifta oss än, jag i alla fall kände inget större behov av det. Även fast man nog skulle känna sig som en prinsessa där fram.

När alla var tvungna att lämna kyrkan så var det en tystnad som jag tror alla behövde. En tystnad som gav en förståelse om vad som just hänt och vad som kanske kommer att hända framöver. Billy rullade ut ur kyrkan och kramade om Jacob, som en far skulle göra. Han verkade väldigt stolt över honom.

Till slut bestämde jag mig för att gå fram till Leah, utan Sam i mitt släptåg, på mina helt egna ben. Hon kramade just om Embry innan hon la märke till att jag stod bredvid henne. Hennes första reaktion var fientlighet men blev sedan glädje.

”Grattis Leah!”, sa jag och tog steget fram för att krama henne. Jag tycktes känna en svag doft av Jacob och det sved lite i hjärtat.

”Tack, Bella. Jag är glad att du kunde och ville komma.” Såklart som jag inte tänkt på sedan denna stund hade Sam delat med sig tankarna om vad jag tyckte om bröllopet. Jag rodnade vid tanken och bestämde att vi fick prata vidare efter deras ”vargsnack” i skogen.

Jag gick mot Sues håll för att börja gå mot restaurangen för att inte stå och vänta tills de skulle komma tillbaka. När jag just skulle knyta om mina skosnören som hade gått upp kände jag en hand på mina axlar. Jag visste precis vem det var men kände under ett ögonblick att jag inte vågade vända mig om.

”Jacob!” Min röst lät som en hög viskning. ”Åh, Jacob grattis!” Han tog mig i sin famn och jag kunde känna hur mitt luktsinne fick för mycket information. En information, en lukt som den inte stött på under en längre tid. Jag hade saknat Jacob… Herregud vad jag hade saknat Jacob nu när jag såg på honom.

”Tack. Jag är så lycklig nu.” Han log och tittade på mig ordentligt. ”Ny klänning? Väldigt vacker på dig, måste jag säga.”

Jag nickade tacksamt och kände mig kall när hans armar inte längre höll om mig. ”Du är förändrad, det här kan låta barnsligt men jag är stolt över dig. Du och Leah är fina tillsammans.” Jacob nickade och drog handen genom hans korta hår.”Men det kommer inte att bli likadant länge, eller hur?” Det var som att jag inte kunde låta bli, jag var tvungen att få ett svar istället för att gå hemma och fundera på om han ska ringa mig. Det var nu eller aldrig, helt enkelt. Och så var det min inre ego som ville ha honom kvar hos mig.

”Klart att det kommer bli lite annorlunda, Bella. Men vem vet, det här kanske för oss närmare varandra?” Jag tittade förvånade på honom. ”Inte på det viset menar jag…” Han tittade skamset ner i marken.” Leah är ju den jag vill vara med nu och jag tror att det kommer att förbli så. Det är vad jag hoppas och vill.”

”Klart att jag förstår det nu. Men kan du inte hälsa på ibland även fast du kanske hellre vill vara med henne? Jag kommer sakna dig mycket, vet du.” Redan innan jag ställt frågan visste jag svaret. Vad fanns det för andra alternativ att svara på, än ja?

”Självklart, självklart. Du är min bästa vän, Bella. Jag kommer att ruttna inifrån om jag inte träffar dig ofta.” Det kändes bara som en dålig bortförklaring. Men jag kunde inte vara sur nu, jag kunde inte vara arg för att han inte är som jag vill att han är. Jacob är Jacob. Han var en gift man idag och jag hade ingen vilja att förstöra den med en förklaring som egentligen bara var självisk.

”Men jag är så glad för din skull.” Jacob började le, lite generat. ”Ni passar bra tillsammans.”, sade jag medan han kramade om mig innan han var tvungen att gå. Han vinkade och sprang mot skogen. 

Det kändes som att vi båda började på samma väg men sedan fanns det två vägar att välja på. En omväg eller en genväg för att komma fram till målet. Just nu kändes det som att Jacob hade tagit genvägen och skulle komma fram snabbare.

Sam Uley och Isabella Swan,

Ni är hjärtligt välkomna på Jacob Black och Leah Clearwaters bröllop. Den äger rum den 4 maj klockan 15.30 i La Push Assembly of God.

Därefter bjuds det på god middag på Quileute Rivers Edge restaurangen.

Vänliga hälsningar Jacob och Leah.

”Det kan inte vara sant! Det kan inte vara sant!” Jag slängde inbjudan på köksbordet så hårt att pappret vek sig. ”Hur kan Billy ens tillåta att han gifter sig när han är så ung?”

”Billy gifte sig också ung, Bella. Han tycker inte att det är problem utan ser det mer som en möjlighet.” Sam tog en stor klunk vatten ur flaskan och log mot mig med leendet som han ofta gjorde.

”Men jag förstår inte! Jacob är ju yngre än jag, han är ju som en pojke. Han… han är inte mogen för det här! Han vet inte vad han ger sig in på!” Vilken sekund som helst skulle jag bryta ihop så jag satte mig ner på stolen och fokuserade på en gammal brödsmula, för att hålla tårarna borta från det här. Men sanning var att jag var rädd för var att mista Jacob, han skulle inte finnas som han brukade göra längre. Det skulle finnas någon annan där som var ett snäpp viktigare än jag. Leah. Leah som inte var speciellt förtjust i mig. Jag kände mig förtvivlad och oförstådd bland alla vargar.

”De har ju inte ens känt varandra länge!”, skrek jag från vardagsrummet med armarna i kors och kände mig som ett barn som inte fick som hon ville.

”Bella, de har varit nära varandra i evigheter. När du och jag började träffas så började Leah snackade med honom på ett annorlunda sätt. Embry och jag märkte det direkt och förstod vad som skulle hända. Och vad jag vet så tyckte Jacob hon var en sjyst tjej.”, skrek han tillbaka men med en lite mer samlad röst.

”Sjyst tjej? Är det därför de ska gifta sig?” Den anledningen var helt absurd.

”Bella du vet svaret. Han är präglad av henne. Efter hur mycket vi har pratat om prägling borde du kunna allt om det i det här laget.”

”Förlåt mig då att jag inte är en varg som aldrig är kall. Jag kan bara inte…” Sam avbröt mig och satte sig i soffan bredvid mig. Jag lutade mig mot hans varma axel och vi lyssnade på tystnaden som lagt sig.

”Jag älskar dig ändå.”, viskade Sam i mitt öra och kysste mig.

Den eftermiddagen tog jag en sväng till Billy Blacks hus för att hjälpa till med tårtbackningen, inför bröllopet. Det kändes så konstigt att umgås med honom när jag fortfarande efter en hel dags grumlande tyckte att hans val att låta hans son gifta sig vid sjutton, snart arton års ålder, var dumt. Jag kände mig väldigt fånig att bara ha det i mitt huvud hela tiden men jag kunde bara inte släppa det. Men jag hade lovat mig själv att inte förstöra något, så jag hade inte tänkt konfrontera honom.

”Bella! Var trevligt att se dig, det var ett tag sedan nu.” Jag böjde mig ner för att ge Billy en kram, jag kunde känna hur han luktade och det var en lukt av instängdhet. ”Jag har funderat att komma och hälsa på restaurangen så många gånger nu när du jobbar där. Det var så längesedan jag träffade Jeff men jag har inte riktigt haft tid, du vet.” Nu när Jacob inte har tid att ta hand om sin far kanske det blir lite svårt att komma ut i friska luften, tänkte jag snabbt men log glatt mot honom.

Han hade redan förberett tre stora bunkar med vispgrädde och tagit fram mjöl, socker och ägg. Jag satte på mig det smutsiga förklädet där det var broderat ”Världens bästa pappa” ,som han fått av Rebecca när hon varit yngre.

”Så, hur mår Charlie? Vi sågs förra veckan men han har inte hört av sig än.” Han började vispa smeten som jag blandat.

”Han mår bra, antar jag. Kanske lite ensam nu när jag inte längre bor kvar, jag är lite orolig för honom att det bara blir snabbmat.”

”Det är klart att han saknar dig men jobbet tar upp så mycket av hans tid så jag tror han lägger de tankarna åt sidan ett tag.” Billy smakade på den pösiga smeten och nickade gillande. ”Ett större jobb i Seattle behöver lite förstärkning bara.”

Min blick mötte hans och en pinsam tystnad uppstod. ”Nej, Bella inga vampyrer. De håller sig borta härifrån nuförtiden så du behöver inte vara orolig.” Billy ställde bunken på bänken, satte sin varma hand på min axel och log. Som att han tänkte ”Men du har ju det så bra ändå, eller hur?”

Det hade gått två veckor sedan mitt samtal med Emily Young och jag mådde ganska bra nuförtiden. På jobbet gick det som vanligt, och vår stamkund kom varenda dag, vid exakt samma tid. Sue Clearwater, med sina barn Seth och Leah, brukade alltid komma vid tvåtiden för att äta lunch tillsammans. En tradition som hon bestämt att hålla, sa hon alltid när någon frågade.  

”Hej Bella!” Sue satte sig ner vid bordet som hade utsikt över first beach. ”Hur är det med Sam? Har han mycket att göra nu när Jacob och … ” Hon tog ett djupt andetag och började titta på menyn. ”Glöm det. Jag tar fisksoppan, som vanligt tack.” 

Blyg som jag var vågade jag inte fråga vad hon menade, och ångrade det. Jacob var inte som vanligt längre. Hans löfte att ringa mig i torsdags höll inte även fast han lovade att elda upp sina motorcyklar ifall han glömde bort det.

När Embry fyllde år var han där knappt en halvtimma och sa att han var tvungen att gå, helt utan anledning. Men det frustrerande med hans saknad var att ingen verkade bry sig, de klappade bara honom på ryggen och log mot honom. Som att de var stolta över honom att han bara gick iväg så där utan att berätta något. På det viset kände jag mig så ensam, även fast Sam var min livskamrat. Jessica och Angela i Forks hade bara försvunnit ur mitt liv efter flytten till La Push och det kanske var bäst så. När jag berättat om Sam hade speciellt Jessica tittat på mig som att jag var ett monster.

”Han är ju så mycket äldre, jag fattar inte varför!” Jag blev så förbannad på henne att jag slutade ringa när jag behövde gå på shoppingtur och gick istället ensam.

Angela började jobba på Forks Forum och vi hörde aldrig av varandra igen, antagligen för att ingen av oss riktigt vågade ta upp kontakten igen. Men Mike Newton var fortfarande kvar i mitt liv, nästan varje gång jag åkte in för att handla mat i Forks så träffades vi och småpratade. Och även han tyckte att det var helt konstigt att jag blivit tillsammans med en ”främling från La Push” som han kallade honom. Själv jobbade han kvar på sin fars sportaffär Newton's Olympic Outfitters där han blivit chef och jobbade heltid, trivdes jättebra även fast det för tillfället inte fanns någon kvinna i hans liv.

Sam var så hemlighetsfull om det där med Jacob, eller snarare skämtsam så jag bestämde mig för att prata med honom efter jobbet om vad som pågick.

”Sam, jag vill att du säger vad som pågår med Jacob nu. Jag går runt och har mina misstankar och känner mig så dum.” Jag gav honom den diskade tallriken som han skulle torka.

”Jag tror nog Jacob vill berätta det själv i så fall. Jag ska inte skvallra nu.” Han skrattade retsamt medan jag stirrade på honom med en allvarlig blick.

”Så du tror att Jacob Black, en av mina bästa vänner väntar med berätta den där stora hemligheten i ungefär två veckor nu? Något stämmer inte.” Brunsåsen från tallriken sköljdes snabbt av från tallriken när jag satte på kranen. ”Jag vill veta.”

”Jag är stolt över honom, ska du veta. När jag fick reda på det blev jag faktiskt så glad för hans skull. Jag trodde ett tag att han höll på att bli tokig när han till slut inte fick... dig.”

”Jag förstår inte, Jacob var väl aldrig präglad av mig?”

”Han var på god väg. Som att en procents skillnad avgjorde hela präglingen. Ett ovanligt fall skulle man kunna säga.”

”Vem var det som stoppade den?” Jag stängde av kranen och vände mig mot honom.

”Billy Black var den som gjorde det. Jag gick och pratade med honom några dagar efter att jag träffat dig för första gången. Jag var så orolig för Jacob eftersom jag älskade dig så och visste att han skulle bli sårad på vilket sätt jag än gjorde. Det var omöjligt att fly bort från det faktumet. Så Billy satt ner hela kvällen och pratade med sin son om hur det skulle kunna bli, eftersom han själv upplevt det. Efter att både Rebecca och Rachel födds så träffade Billy Aniah, en kvinna som var Quileute. Han insåg då första gången de träffades att det skulle bli någonting och jag tror nog att hon också insåg det. Så vet du vad Billy gjorde? Han satt instängd hemma i en hel vecka och försökte att tänka på annat. Han tittade igenom alla fotoalbum på deras bröllop, sina döttrars födsel och tvingade sig själv att vara lycklig med det han hade. För han älskade sin fru Sarah hur mycket än han var präglad av Aniah. Så präglingen avbröt han helt själv.” Jag satte mig ner vid bordet och lyssnade uppmärksamt.” Så han berättade om att det var du och jag nu, att det var bäst att inte satsa på dig, eller hur man nu ska säga. Att det finns andra människor att bli lyckliga med, eftersom han inte ville se sin son sårad. Och som du ser tror jag att Jacob insåg det till slut.”

Hjärtat dunkade så hårt som ett slag i magen för varje sekund som gick. Jag torkade av mig mina våta händer på förklädet och gick mot bordet där hon satt, som var närmast utgången. Hon satt helt tyst när jag stod framför henne och väntade på att jag skulle prata. Men jag stod där helt förfrusen och tittade ner på mina gympaskor.

”Vi serverar inte längre någågågon mat men en kaffe går nog att fixa om du vill ha.”, sade jag nervöst och ångrade mig direkt.

Emilys ärr såg ut som de gjort första dagen jag träffade henne, då Sam fanns vid hennes sida.

”Nej, jag klarar mig. Jag skulle vilja prata med dig bara Bella.” Hon drog stolen bredvid sig. ”Sätt dig ner.” 

Jag satte mig långsamt ner och satte händerna på knäna. Exakt samma pose som jag hade gjort på klassfotot under hela min skolgång. Alla foton som just nu sitter över den öppna spisen hemma hos Charlie.

”Vi behöver prata om vad som har hänt. Det har ju gått ganska länge sedan du och Sam blev tillsammans och jag har aldrig fått något tillfälle.”

Jag väntade i tystnad och försökte att inte stirra på ärren. Hennes mörka ögon fångade min uppmärksamhet.

”Jag ska inte låtsas att jag mår jättefint och har ett underbart liv just nu. Den dagen då Sam berättade för mig om dig blev jag helt tom. Jag visste inte att det fanns större känslor för varandra än det jag och Sam hade haft. För det är klart att jag märkte att något som var fel. Han verkade inte må bra, både mentalt, fysiskt och han kändes så nerstämd.” Hon mötte min blick och såg hur de ögonen började bli glänsiga.

”Sam tog alltid hand om mig extra mycket. Efter mina ärr… ” Hon pekade på sitt ansikte och jag nickade medlidsamt. ”... så har han haft så dåligt samvete. Jag har gång på gång sagt att vi ska blicka framåt men han envisades om att strunta i det jag sa och istället behandlade mig som jag vet inte vad, en gud. Var jag ledsen så sprang han snabbt hem från patrulleringen och kom till mig, det blev som en vana för mig.” Hon började skrapa bort en fläck på bordet med sina naglar. Jag ville inte höra något av det här. Jag ville hålla för öronen eller installera permanenta öronproppar. Sam och Emilys förflutna hade gett mig dåligt samvete och jag haft långa funderingar på kvällarna om vad jag skulle säga till henne när tiden var inne. Och det var den nu och jag satt bara där och lyssnade, precis som en psykolog med sin klient.

”Jag vet inte om du har pratat med Billy om det här med prägling? Eller kanske Jacob har sagt något?”

”Lite grann, inte så mycket detaljer. Jacob sa något om att det beror på starka känslor...”, sade jag tyst och stirrade på fläcken på bordet.

”Det stämmer. Ett stopp på en prägling kan endast bero på väldigt väldigt starka känslor för en annan person som inte är den som vargen är präglad av. Alltså du, i detta fall.” Emily tog ett djupt andetag och jag kunde se sorgen hon kände. ”Jag såg er tillsammans för ett tag sedan när ni gick hand och i hand och jag kände faktiskt en liten lycka för er skull. Hans leende var som att han vunnit den största prissumma pengar som någonsin fanns och vinna. Och lite mer.”, sade hon dystert men ändå hoppfullt. ”Jag vet ju hur det känns. Efter att Leah berättade vad hon kände över att jag snott hennes pojkvän så kände jag mig så tveksam till allt. Skulle jag sätta någon annans lycka framför min egen? Skulle jag glädjas åt att Leah fick tillbaka den man hon älskade och sluta stirra ilsket på mig? Men jag struntade i det, jag bestämde mig för att leva mitt eget liv med min egen lycka. Och på ett sätt så lyckades jag tvinga bort ilskan Leah kände och istället fokusera på det som jag tyckte kändes bra.” Den stora visaren på klockan pekade på nian men jag struntade fullständigt i det. ”Bella, jag tänker inte vara den tjejen som tycker att du förstört mitt liv. Även fast jag och Sam har upplevt så mycket tillsammans så har jag under de senaste månaderna lyckats handskas med de och försökt att tänka i en ny riktning. Det har varit svårt måste jag medge men jag tror faktiskt att du och Sam kommer att bli…” Emily gungade lätt på stolen och såg fundersam ut, nästan som att hon ångrade sig. ”… lyckliga.”, sade hon tyst.

Vi satt stilla i tystnad och jag kunde bara tänka på innerbörden i det hon just sagt.

”Jag måste nog gå hem nu, så ta hand om dig nu Bella.”, sade hon uppriktigt och gav mig en varm kram som jag inte var förberedd på. Hennes bruna vackra hår luktade en svag doft av barr.

”Detsamma Emily.”, sade jag medan hon gick mot utgången. Hon satte på sig sin röda regnjacka och sprang ut i regnet.

Det ändå jag kunde tänka på var ett stort tack, tack för att du inte hatar mig.

Jeff var en stor, kraftig man med långt mörkt skägg som hängde till axlarna. Han hade en rutig skjorta med knappar som lossnat på båda ärmarna. Han log när jag klev in i restaurangen, prick åtta, och presenterade mig som Bella Swan. Han sa att jag var väntad. 

”Ditt riktiga namn är väl inte Bella? Billy nämnde någonting att…” Han drog lite i skägget och funderade.

”Isabella är mitt namn men jag vill helst kallas Bella.”, sade jag vänligt. ”Det är en vana.”, inflikade jag snabbt.

”Här så kallar vi varandras riktiga namn, så välkommen Isabella till Quileute Rivers Edge! Vi serverar Washingtons godaste fisksoppor!”, sade han med en sådan entusiasm att det kändes som en reklam.

Jeff började visa mig runt i restaurangen som hade blivit mycket hemtrevligare sen mitt ”minnesvärda” besök. Det hade tapetserat om till fiskmönster och sytt röda gardiner till de få fönstren som fanns. Stolarna var av mörkt trä och såg väldigt använda ut men däremot bekväma.

Jag presenterades för all personalen. Elizabeth jobbade som servitris och var en kort mörkhårig kvinna med en percing i näsan. Man kunde märka att Jeff inte var så förtjust i den. Han mumlade tyst för sig själva ”Jäkla ring.” Men hon brydde sig inte om det och torkade av diskbänken med den bruna disktrasan som egentligen hade vit färg.  

Anthony var Jeffs son som jobbade som kock, han gick i sin fars fotspår och sades vara en av de bästa kockarna i hela La Push. Det blev en pinsam tystnad mellan oss och jag tvingade mig själv att bryta den.

”Så du lagar god fisk, antar jag?”

”Oja. Den är god.”, sade han medan han böjde sig ner för att ta upp en stekpanna ur skåpet.

Samuel var också kock men hade definitivt mer liv i sig än Anthony. Han förklarade var alla köksredskap låg och var de exceptionella fiskarna låg. Han var den enda som vågade kalla mig Bella även fast Jeff sagt Isabella, det glädje mig.

”Okej Isabella”, sade min chef med betoning på namnet.” Eftersom jag måste fixa räkningar som är lite försenade eftersom Sam kom igår och tog min tid, tyvärr. Men här får du ett papper på allt som du ska följa, göra och ja, det du behöver veta.” Han gav mig ett papper med olika punkter och klappade mig på axeln med sin stora hand.

”Jag finns på mitt kontor om du behöver fråga något. Som vanligt öppnar vi klockan nio för frukostdags så se till att ha läst klart den då!”, sade han vänligt och tog upp sin nyckelring och öppnade den stora dörren till hans kontor. Jag satte mig vid ett bord och läste igenom punkterna.

När klockan slog nio så låste Elizabeth upp dörren och det hade redan bildats en liten kö. ”Jag tar borden som är närmast dörren så tar du de som är längre in. Det blir inte lika långt att gå för dig till köket, och ja, det underlättar för oss båda.” Hon skrattade åt sitt eget skämt och började välkomna gästerna.

Under eftermiddagen började jag förstå hur allt gick till. Jag kunde servera gästerna maten då beställt, oftast den berömda fisksoppan, men bara två tallrikar i taget. Balansera brickan på min arm skulle jag aldrig klara med min klumpighet.

Det var tio minuter kvar tills stängningsdags och jag och Elizabeth började torka av alla borden. Och som bestämt hade jag de längst in och hon de längst ut. Jag kunde höra Samuel vissla inifrån köket men jag var helt koncentrerad på att göra mitt jobb noggrant.

Lukten från disktrasan när jag sköljde den i vattnet var väldigt sur, en blandning mellan fisk, Coca Cola, salladsdressing och bara ren smuts. Jag började att kliade mig på armen och hörde fotsteg närma sig ingången hit. Dörren öppnades kraftigt.

”Isabella!”, sade Elizabeth trött. ”Vår sista gäst för dagen sitter därute och bad att få prata med just dig. Snälla, gör det snabbt. Jag vill hem.”

Jag nickade och gick ut ifrån köket medan jag åter igen satte på mig förklädet. Sam patrullerade ikväll och detsamma gjorde Jacob. Pappa hade ingen aning om jobbet, om inte Billy hade skvallrat förstås och mina vänner i Forks skulle knappt bry sig.

Jag letade med blicken över borden och så såg jag henne. Hon tittade upp när jag klev fram och hennes blick var så fokuserad. Där satt Emily Young.

Medan jag fortfarande höll på att packa upp köksprylarna, som jag hållit på med i nästan en timma, hörde jag att det plötsligt utifrån rycktes i dörren. Min första reaktion var rädsla, någon skulle komma, hota mig och vilja ha allt jag ägde. Jag började fundera på hur jag skulle överleva, knivarna var fortfarande nerpackade och jag hade ingen tid att leta. Charlies ekonomi var inte speciellt bra och Sams föräldrar var döda sedan några år. Men sen så slog det mig.

”Älskling, är du hemma?” Den rösten hade jag väntat på hela dagen, det var som att känna torrheten i halsen när man ser ett glas vatten. Eller en vampyr känna lukten av en… Jag avbröt tanken även fast jag inte började tänka på honom och sprang i Sams famn.

”Jag har saknat dig.”, sade jag och kysste honom mjuk.

”Det blev lite senare än jag trott, förlåt mig.”, viskade han ångerfullt men log i alla fall. Han smekte mig på kinden och kramade om mig. Hans magmuskler var fortfarande våta efter att han sprungit genom skogen, i regnet naturligtvis. ”Så Bella, älskling, hur går det med allt?”

Jag berättade om min dag, som egentligen bara bestod att städning och ett samtal med Jacob. Han visste redan om det eftersom Jacob tankar försvunnit när det patrullerat. Men det är så lugnt nuförtiden så han hade inte behövts eller saknats speciellt mycket.

Sam började hjälpa mig att packa upp det mesta som jag inte gjort, eller snarare orkat ta upp. Han sprang upp till övervåningen och sa att jag kunde vila mig.

”Nej, det ska jag inte göra! Har gått runt här nere hela dagen och tänkt på dig så nu när du är här ska jag inte bara försvinna.”, sade jag snabbt och bestämt.  

”Men som många andra människor gör, vaknar man upp ifrån en sömn. Och efter den sömnen är jag fortfarande här.” Han skrattade och satte sina varma händer på mina axlar medan vi gick upp för trätrapporna till andra våningen.

”Jag kanske inte gör det? Jag kanske aldrig vaknar upp igen och då... Så nej, jag hjälper till.” 

Sam öppnade dörren till sovrummet och gick till de bruna kartongerna. Han började bygga upp sänggaveln medan jag satte upp småsaker i hyllorna. Sam hade ärvt små glasfigurer av sin farmor och han kände ett tvång att ha de kvar även fast vargens bruna färg hade blivit mer gul. Men jag satte upp de i hyllan ändå.

”Förresten Bella, kom du ihåg att du sa till mig att du ville börja jobba igen?” Newtons affär tog ganska lång tid att åka härifrån La Push, så jag hade helt sagt upp mig. ”Jag har fixat ett.”

Inkomsterna i vår ekonomi kommer endast ifrån Sam. När han patrullerar vid gränsen så gör han en såkallad ”tjänst för samhället” och staten ger honom en sorts lön. Inte speciellt hög men vi skulle få ihop det lovade vi varandra. Jag, till skillnad från Jessica Stanley, hade under college inte shoppat speciellt ofta så ifrån mitt sparande på kläder hade hjälpt oss till en liten del när vi skulle köpa huset.

”Är det sant? Var någonstans?”, min första tanke var såklart något skitjobb, som att rensa La Push stränder ifrån att bli helt fulla med skräp.

”Quileute Rivers Edge restaurangen, den middagen du, jag och Charlie åt på förra månaden för att fira att vi köpt huset. Kom du ihåg?”

Klart jag gjorde, det var ingen middag. Det var en stort, långt förhör inför vår inflyttning. Han skulle försäkra sig om att jag skulle ha det bra, äta mig mätt varje dag eller gifta oss i hemlighet. Sam hade lovat att hålla löftena och ätit i tystnad. Jag försökte lätta upp stämningen men Charlie satt bara och grubblade och stirrade ner i tallriken medan han åt fisksoppan. Inte en minnesvärd middag, direkt.

”Sam, jag älskar dig. Du är helt underbar. Du har ingen aning hur mycket jag älskar dig.”, sade jag tyst. Rodnanden på kinderna kändes som vanligt när våra blickar möttes. Han klev över den stora kartongen och pussade mig på kinden.

”Du börjar redan imorgon Bella. Prick klockan åtta vid entrén sa Jeff, han som är chef för restaurangen.” Jag rynkade pannan men känner mig ändå glad.

Sam och jag hade träffats sex månader efter att Edward lämnat mig. Ja, nu kan jag faktiskt säga hans namn utan att det pumpar i bröstet och att allt känns så otroligt sorgligt. Jag hade sett Sam några gånger innan vi verkligen började umgås men då jag såg honom som den kaxiga, stora, orädda mannen som var den tuffa ledaren som alla någon gång i livet ville vara.

”Sam Uley heter jag. Bor i det lilla gula huset vid strandkanten med min flickvän… Emily.  ”

”Bella.” Svarade jag tyst.

Han hade skakat hand med mig, som Charlies vänner brukade göra. Han kände själv hur väldigt vuxet det kändes så han hade satt sin hand på min axel. När våra blickar möttes var det som att någon hade sparkat honom på revbenen och han var förbjuden att skriker ut smärtan som han kände. Det var som att hans ögon inte kunde skuta stirra på mig, hans blick var så fokuserad, på mig. Jag kände mig så betydelsefull.

”Ehm... Jag måste gå nu. Jag... jag.” Han tog bort sin hand från min axel. Hans värme satt fortfarande kvar på axel, precis som Jacob kändes. Sam vände sig snabbt om och sprang mot stigen in till skogen. Sam Uley och jag, nej jag kunde inte föreställa oss tillsammans. Jag skakade på huvudet som man brukar göra i filmer och ”låtsades” glömma allting.

Men den händelsen ledde bara till att vi träffades oftare och oftare. När jag träffades Jacob kom alltid han på köpet. Han var alltid där jag var, skrattade alltid åt allt jag sa. Först trodde faktiskt att han drev med mig. Men det var på riktigt.

”Så, vad säger du att ta en liten promenad vid stranden? Det är ju lite varmare än igår så.. ”

Jag blev förvånad och tog håret bakom öronen. Såklart svarade jag ja. Hans log med hela sin kropp och började klia sig på halsen.

”Då ses vi vid, vid fem? Så går vi bara en sväng.” Jag nickade och log. ”Grymt, vi ses!”

Jacob hade flinat när vi träffades . Han tyckte att Sam såg ut som en stel kontorsman. ”Gå hem vargunge, Billy behöver säkert din hjälp.” Jacob hade bara fortsatt och le.

Vi gick först tysta ut till first beach och vågornas brus var det enda som hördes. Vi småpratade om vädret, familjen och konstigt nog Jacob. Han var vårt gemensamma intresse.

”Du vet att varje gång vi är ute och vaktar tänker han på Ed...” Han förstod mitt kroppsspråk och avbröt sig. ”Är det svårt utan honom? Jag menar att han inte finns där längre?” Han tittade på mig med sina bruna ögon och drog handen genom sitt korta svarta hår. Jag var förvånad att någon som jag inte känt så länge vågade fråga mig det. Det var som en oskriven regel men tydligen hade han inte förstått den. Men jag var tacksam, ingen vågade prata om det med mig. Charlie hade försökt några gånger, men misslyckats eftersom hans matcher på teve alltid stressade honom. Så istället för att höra mina grubblerier satt han i sin fåtölj och njöt.

”Jag har faktiskt börjat vänja mig. Det har jag ju hållit på mig i över ett halvår, så jag har liksom lärt mig att bara vara utan honom. Och så är jag lite.. jag vet inte hur jag ska säga det men nästan besviken.” Jag tittade på honom för att se hans reaktion, men han bara nickade förstående.

”Så nu letar du efter en ny, snabbare vampyr att bli kär i, eller?” Jag skrattade och svarade att jag absolut skulle göra det. Det fanns inga andra möjligheter. ”Så vargar är omogna då?”

”Om du menar att jag ska bli tillsammans med Jacob tror jag inte att du kan tvinga mig. De är inte omogna bara otroligt barnsliga.” Han skrattade nervöst och tackade för komplimangen. Jag insåg plötsligt att jag trivdes i hans sällskap, det var så otroligt skönt. Han var så trevlig och jag tvingades inte att vara rolig för att stämningen skulle bli bra. Allt kom av sig själv.

När vi varit ute i över en timma sade vi hejdå och jag satte mig i min pick-up och körde hem till Forks, på något sätt glad. Inte glad över att åka hem men av att ha träffat Sam.

Det första som hände när jag kom hem var Charlies predikan. Billy, hans skvallerkälla hade ringt för exakt en timma och fem minuter sedan.

”Bella, gumman, jag älskar dig så men han är tjugotre år! Det är fem års skillnad mellan er! Det kan låta lite men i eran ålder är det en väldigt lång tid. Olika människor har upplevt olika länge. Det kan gå fel, riktigt fel. Du kan känna dig väldigt ung i hans sällskap och han väldigt vuxen. Då blir det en fader dotter relation och det vill väl du inte?” Hans tittade oroligt på mig medan han drack sin öl. Jag tittade på den bruna fläcken på hans rutiga skjorta.

”Det är lugnt pappa. Vi har ingenting på G. Vi är kompisar, precis som jag och Jacob. Tro inte allt som Billy säger. Du får lugna ner dig lite, han gör ju dig galen den mannen.” Charlie skakade oförstående på huvudet och gick och satte på teven.

Jag sprang upp för trappan in i rummet och började plugga tills imorgon. Angela skulle nog mer än gärna hjälpa mig med läxorna eftersom jag inte förstod någonting. Efter att Edward lämnade mig hade jag haft så mycket tid över till vad som helst. Men min hjärna hade bara slutat fungera, det var som att han hade varit mitt batteri. Eftersom han aldrig sov var den alltid på.

Plötsligt ringde det på hemtelefonen och jag hörde Charlie säga ”Swans.” Han mumlade något till svar och lade telefonen på bordet. ”BELLA! Din vän Jacob vill prata med dig!” Han betonade på ordet vän som var typiskt honom. Jag kom springande ner för trappan och svarade: ”Hallå, det är Bella?” Charlie viskade att han ville prata med Billy efteråt. Jag nickade till svar.

”Bella, jag måste berätta en grej…” Tystnad i luren.” Vi var och vaktade idag vid gränsen och så…” Min första tanke var såklart att Cullens var tillbaka. Edward ångrade sig och ville prata. Nej, det skulle jag aldrig klara.” Du vet ju att vi vargar hör varandras tankar eller hur?”

”Det har du berättat, ja.” Jag väntade otålmodigt på vad han ville säga.

”Jag hörde Sams tankar eller jag snarare lyssnade på hans tankar eftersom jag inte var välkommen på er lilla promenad. Han vägrade att prata om det senare på kvällen så jag hade bara inget val.” Han tog ett djupt andetag. ”Bella, Sam Uley är präglad av dig. Han känner sig tom utan dig, nästan ensam.”

Jag ville skrika ut min förvåning som ett vrål men det ända jag kunde säga var: ”Oj då.” Plötsligt så slog det mig vad det betydde.” Vad menar du? ”Jag viskade så högt att Charlie vände sig om. Men han struntade i mig och drack ytterligare en klunk ur ölen.

”Jag lovar. Han är helt enkelt kär i dig.” Han väntade på mitt svar men jag var alldeles stum.” Så vad tycker du sjä..” Jag avbröt honom.

”Men Emily då, vet hon?” Det gick tusen tankar i mitt huvud, allt kändes så främmande, så mänskligt.

”Nej, hon har ingen aning. Men jag tror hon börjar ana någonting. Sam har ju varit lika fäst vid honom som förut, präglelsen har ju lagt ner. Och det beror på väldigt väldigt starka känslor.”

Jag kliade mig på pannan och kände att jag blev väldigt varm. ”Jacob, tack att du ringde men just nu måste jag tänka själv. Allt känns så konstigt.”

”Eller så är det bara en vanlig förälskelse utan någon vampyr inblandad. Välkommen till det riktiga livet, Bella. Även fast vi inte heller är riktiga människor är vi i alla fall närmare än blodsu..”

”God natt Jacob, jag behöver inga tips.” Jag lade på och gick långsamt upp för trappan.

”Billy då?” hörde jag Charlie säga ifrån vardagsrummet. ”Oj då, förlåt pappa. Du får ringa honom, han är nog fortfarande vaken.” För att skvallra lite mer, tänkte jag. Jag drog ner persiennerna och la mig i sängen. Tanken på Sam gjorde mig glad.

Prolog: Jag trodde faktiskt att jag inte skulle överleva tiden efter att han lämnat mig. Det var som att en stor sten kastats på mitt huvud och jag var helt snurrig. Jag kunde välja mellan att gå efter honom i skogen och skrika hans namn, att tänka på honom varje dag och aldrig låta såret på huvudet läka. Men istället satte jag mig ner, kände såret på huvudet och lät det läka ut utan problem. Jag tog ett djupt andetag och försökte leva det som en vanlig männsika skulle göra. Och det gick faktiskt...bra. Väldigt bra.

Dammsugarens ljud höll på att göra mig döv, även blind. Dammet som kom ur påsen kändes som små sandkorn i ögonen på mig. ”Kom igen nu då!” Hjulen ville inte rulla framåt så jag fick bära den över tröskeln som ledde till köket.

Efter att vi köpt huset hade städningen varit mitt enda syssla. En omgång på morgonen, hela eftermiddagen och till slut någon timme på kvällen. Pappa hade varnat mig för det här, men jag hade bara skrattat bort det och sagt att jag skulle klara det. Men just nu kändes det hopplöst.

Plötsligt ringde telefonen.

”Bella.” Sade jag med en trött röst.

”Hej Bella! Det är Jacob Black, som du förmodligen har glömt? Eller försöker du att ignorera mig fullständigt när någon annan har fångat ditt hjärta?” Han sade det ironiskt men jag kände ändå ett stygn av dåligt samvete. Min älskade, älskade vän som jag inte har pratat med på säkert tre veckor.

”JACOB! Det var så länge sedan. Håller faktiskt på att städa hela huset för första gången så om du vill kan du gärna komma förbi. Jag saknar dig så.”

Han tackade glatt ja till inbjudningen och lovade att komma direkt. Tack och lov. Det ringde på dörren efter två minuter och jag kände mig alldeles upprymd.

Jacob gav mig en bamsekram och höll mig i sitt grepp under en lång stund, jag kramade tillbaks och tittade på honom. Han hade inte åldrats, lika vacker som han var för två år sedan. Hans svarta hår gick ner till öronsnibbarna och såg så rent ut. Nästan samma frisyr som dagen då jag fick min Chevrolet, då jag anlände till Forks efter att ha bott hos mamma.

”Wow, vilket stort hus! Och du städar det alldeles ensam?” Han verkade både imponerad och lite förvirrad. Jag nickade till svar och tittade till vardagsrummet. Jo, det var stort men det behövdes ju också plats.

Jag visade honom runt och så satte vi oss på soffan, vårt nyaste tillskott.

”Så hur är det med dig? Mår Billy bra?”

Han vred på sig för att hitta en skönare ställning och lade upp sina fötter på mina knän. Jag tyckte bara det var tryggt. Det kändes som förut.

”Jo, det är väl helt okej med honom. Men rullstolen gick sönder förra veckan och jag var och vaktade med Jared och Paul vid gränsen så jag kunde inte hjälpt honom. Så han låg på golvet i två timmar eftersom han inte nådde telefon. Blev såklart helt förskräckt när jag kom hem, men nu mår han bra igen. Fast läkaren sa att hans högra vad hade skadats allvarligt. Så han tar det väldigt väldigt lugnt nu.”

”Så du kommer inte att flytta ut än? Ska du vänta tills han mår bättre?” Han hade pratat om det långt innan jag flyttat, till en liten röd stuga vid skogens början som var perfekt enligt honom. Lagom stor storlek också.

”Nja, jag får se. Så som det ser ut nu har jag inga större planer. Gratis mat är ju också bra. Då behöver jag inte skaffa mig ett stort jobb och ha min egen inkomst, liksom. Det är gött.”

Jag log mot honom. Varför hade jag trott att han skulle vara annorlunda nu när jag flyttat?

Dagen då jag lämnade Charlies hus hade han varit där och sagt hejdå till mig. Han hade kramat mig hårt, nästan så att pappa hade börjat ana något. Han hade viskat i mitt öra att han skulle sakna mig. Det kändes som ett slut på kapitel som inte skulle kunna bläddras tillbaka igen. Jag trodde faktiskt att jag skulle tappa bort Jacob. Men nu är han här och jag är så glad.

”Hur är det själv med livet? Har du allting under kontroll?” Han satte sig upp och tog mind hand i sin. Han såg nog att jag inte mådde toppen.

”Jag vet inte riktigt. Jag är jättelycklig just nu men jag känner bara inte någon ork. Städa alla fem rum och packa upp alla lådor det känns bara så… tungt. Så jag varnar dig, dammsuga allt innan du ställer in kartongerna, då behöver du inte flytta alla lådor hela tiden…” Han harklade sig och ”råkade” dra upp tröjan så man såg hans magmuskler.

”Jag tror nog jag klara mig i såna fall.” Han log och blinkade. ”Jag menar inte att skryta eller någonting alltså…” Jag slog till honom på magen, det kändes som sten, och skrattade.

 Han tittade på mig en stund och klappade mig till slut på kinden. ”Jag hoppas att vi kommer att träffas någon mer gång innan tre veckor den här gången Bella. Jag har verkligen saknat dig. Om jag ska vara ärlig trodde jag att du inte skulle vara dig själv. Utan mer som en mamma, och det behöver jag verkligen inte just nu. Billy tjatar lagom mycket. Men du är som du alltid har varit, den tjejen jag gillar så mycket.”

”Tack eller hur jag nu ska säga.” jag kunde känna att mina kinder började hetta till ”Du är också dig lik och det är därför jag tycker om dig, ingen är som du. Men någon gång kommer vi ju förändras, eller hur? Men lova mig att vi inte kommer att flyta bort ifrån varandra då?” Han nickade och lovade. Vi kramade om varandra hårt när han stod vid dörren och sa hejdå.

Nu väntade jag bara på att mannen som jag älskade skulle komma hem. Han som jag flyttat ihop med och förhoppningsvis skulle börja mitt långa liv med. Sam Uley.