Hon omfamnade mig som en förälder gör när deras barn behöver tröstas. När jag kände hennes lukt som jag glömt bort, fylldes jag av en lyckoblandad sorg. Alice var här nu, här med mig i sin famn men jag visste att det skulle inte vara så imorgon. Eller om två dagar, om en vecka, om en månad - hon skulle då vara borta. Hennes armar runt mig gjorde mig gjorde att jag kände mig skyddad, så säker.

”Bella..” Jag släppte taget och tittade på henne. ”Gråt inte, jag är här nu.” Hon smekte min kind med sina iskalla fingrar och log. ”Men du kan inte parkera här.”

Jag körde till en parkering som låg vid en vandringsled som jag och Charlie hade gått några gånger när jag var och besökte honom på somrarna, men det var bara ett svagt minne nu.

”För det första Bella.. Vad tusan har du på dig idag, egentligen?” Jag förstod att hon skulle ställa den frågan sekunden då jag såg hennes blick när hon steg in i bilen. Mina skoltröja från Forks High School var fortfarande helt okej, lite nopprig men i stort sätt i bra skick. Gympaskorna var smutsiga men de gick att gå i. ”Och för det andra, vad har hänt med radion som Emmett installerade?”

Jag skämdes och vek undan blicken på skylten med vandringsledskartan på. ”Jag bytte ut den.” Den påminde för mycket om honom. Nu vågade jag inte ens nämna hans namn i mitt huvud, han kändes på något sätt närmare nu när Alice satt bredvid mig.

”Bella, jag har saknat dig.”, sa hon omtänksamt. Jag tror hon insåg att hon var lika saknad när jag kände hur en tår kom rinnande. Men jag struntade i det, bara hon fanns här med mig.

”Berätta om dem.” Rosalie, Carlisle, Emmett, Esme och Jasper och han. ”Jag vill veta.” Jag satte fötterna på sätet och höll om mina ben för att hålla värmen.

”Rose och Emmett firar bröllopsdag på Isle Esme.” Min första tanke var att be henne hälsa grattis men jag kände plötsligt en stor osäkerhet vad de skulle tycka om mig. De hade förmodligen glömt bort mig, hoppades jag. I alla fall Rosalie.

”Vad är Isle Esme?”, frågade jag istället, nyfiket.

”Esme fick en ö av Carlisle som gåva, den ligger utanför Rio de Janeiro. Ön ligger precis vid stranden, bara några fotsteg ifrån och det är så öppet. Vi behöver inte gömma oss där.” Hon lät lättad. ”Så de befinner sig där just nu och trivs. Esme och Carlisle lever i vårt hus i Alaska..”

”Flyttade ni tillbaka dit?” Edward hade nämnt det någon gång, mindes jag.  

”Ja. Vi hittade en stort och ganska gömt hus i skogen. Ganska likt det vi hade i Forks, fast lite mer svårtillkommit kanske man skulle kunna säga. Carlisle jobbar på ett sjukhus i staden Wiseman och är verkligen till stor hjälp. Han har sådan respekt där.” Men han saknar Forks, tänkte jag men höll tyst. ”Jag och Jasper stannar där med dem.”

”Och han?” Min röst lät som en viskning, ett bruten viskning.

”Edward är inte med oss, efter att vi flyttat bestämde han sig för att leva på egen hand.” Jag tog ett djupt andetag och stirrade på mina skor, men på något sätt var det vad jag hade väntat mig. ”Esme blev helt förkrossad men till slut så lät hon honom gå, det skulle plåga honom att tvingas stanna kvar där. Hon tror han kommer tillbaka, men jag…vet inte.” Så slog det mig. Det var nästan som att Alice viskat det i mitt öra utan att jag lyssnat alls, bara stängt av alla ljud omkring mig.

”Du ser mig och Edward tillsammans, eller hur?” Hon nickade kort och tittade sorgset på mig.