Jeff var en stor, kraftig man med långt mörkt skägg som hängde till axlarna. Han hade en rutig skjorta med knappar som lossnat på båda ärmarna. Han log när jag klev in i restaurangen, prick åtta, och presenterade mig som Bella Swan. Han sa att jag var väntad. 

”Ditt riktiga namn är väl inte Bella? Billy nämnde någonting att…” Han drog lite i skägget och funderade.

”Isabella är mitt namn men jag vill helst kallas Bella.”, sade jag vänligt. ”Det är en vana.”, inflikade jag snabbt.

”Här så kallar vi varandras riktiga namn, så välkommen Isabella till Quileute Rivers Edge! Vi serverar Washingtons godaste fisksoppor!”, sade han med en sådan entusiasm att det kändes som en reklam.

Jeff började visa mig runt i restaurangen som hade blivit mycket hemtrevligare sen mitt ”minnesvärda” besök. Det hade tapetserat om till fiskmönster och sytt röda gardiner till de få fönstren som fanns. Stolarna var av mörkt trä och såg väldigt använda ut men däremot bekväma.

Jag presenterades för all personalen. Elizabeth jobbade som servitris och var en kort mörkhårig kvinna med en percing i näsan. Man kunde märka att Jeff inte var så förtjust i den. Han mumlade tyst för sig själva ”Jäkla ring.” Men hon brydde sig inte om det och torkade av diskbänken med den bruna disktrasan som egentligen hade vit färg.  

Anthony var Jeffs son som jobbade som kock, han gick i sin fars fotspår och sades vara en av de bästa kockarna i hela La Push. Det blev en pinsam tystnad mellan oss och jag tvingade mig själv att bryta den.

”Så du lagar god fisk, antar jag?”

”Oja. Den är god.”, sade han medan han böjde sig ner för att ta upp en stekpanna ur skåpet.

Samuel var också kock men hade definitivt mer liv i sig än Anthony. Han förklarade var alla köksredskap låg och var de exceptionella fiskarna låg. Han var den enda som vågade kalla mig Bella även fast Jeff sagt Isabella, det glädje mig.

”Okej Isabella”, sade min chef med betoning på namnet.” Eftersom jag måste fixa räkningar som är lite försenade eftersom Sam kom igår och tog min tid, tyvärr. Men här får du ett papper på allt som du ska följa, göra och ja, det du behöver veta.” Han gav mig ett papper med olika punkter och klappade mig på axeln med sin stora hand.

”Jag finns på mitt kontor om du behöver fråga något. Som vanligt öppnar vi klockan nio för frukostdags så se till att ha läst klart den då!”, sade han vänligt och tog upp sin nyckelring och öppnade den stora dörren till hans kontor. Jag satte mig vid ett bord och läste igenom punkterna.

När klockan slog nio så låste Elizabeth upp dörren och det hade redan bildats en liten kö. ”Jag tar borden som är närmast dörren så tar du de som är längre in. Det blir inte lika långt att gå för dig till köket, och ja, det underlättar för oss båda.” Hon skrattade åt sitt eget skämt och började välkomna gästerna.

Under eftermiddagen började jag förstå hur allt gick till. Jag kunde servera gästerna maten då beställt, oftast den berömda fisksoppan, men bara två tallrikar i taget. Balansera brickan på min arm skulle jag aldrig klara med min klumpighet.

Det var tio minuter kvar tills stängningsdags och jag och Elizabeth började torka av alla borden. Och som bestämt hade jag de längst in och hon de längst ut. Jag kunde höra Samuel vissla inifrån köket men jag var helt koncentrerad på att göra mitt jobb noggrant.

Lukten från disktrasan när jag sköljde den i vattnet var väldigt sur, en blandning mellan fisk, Coca Cola, salladsdressing och bara ren smuts. Jag började att kliade mig på armen och hörde fotsteg närma sig ingången hit. Dörren öppnades kraftigt.

”Isabella!”, sade Elizabeth trött. ”Vår sista gäst för dagen sitter därute och bad att få prata med just dig. Snälla, gör det snabbt. Jag vill hem.”

Jag nickade och gick ut ifrån köket medan jag åter igen satte på mig förklädet. Sam patrullerade ikväll och detsamma gjorde Jacob. Pappa hade ingen aning om jobbet, om inte Billy hade skvallrat förstås och mina vänner i Forks skulle knappt bry sig.

Jag letade med blicken över borden och så såg jag henne. Hon tittade upp när jag klev fram och hennes blick var så fokuserad. Där satt Emily Young.

Jag har bestämt mig att sätta namn på alla kapitel från och med nu, alltså kapitel 4! Jag tycker helt enkelt att det är fint och berättar lite mer om vad som kommer att hända i kapitlet. 
Hittade en vacker bild som jag tycker visar Bella och Sam tillsammans, fast det här var i början på deras relation. 

Medan jag fortfarande höll på att packa upp köksprylarna, som jag hållit på med i nästan en timma, hörde jag att det plötsligt utifrån rycktes i dörren. Min första reaktion var rädsla, någon skulle komma, hota mig och vilja ha allt jag ägde. Jag började fundera på hur jag skulle överleva, knivarna var fortfarande nerpackade och jag hade ingen tid att leta. Charlies ekonomi var inte speciellt bra och Sams föräldrar var döda sedan några år. Men sen så slog det mig.

”Älskling, är du hemma?” Den rösten hade jag väntat på hela dagen, det var som att känna torrheten i halsen när man ser ett glas vatten. Eller en vampyr känna lukten av en… Jag avbröt tanken även fast jag inte började tänka på honom och sprang i Sams famn.

”Jag har saknat dig.”, sade jag och kysste honom mjuk.

”Det blev lite senare än jag trott, förlåt mig.”, viskade han ångerfullt men log i alla fall. Han smekte mig på kinden och kramade om mig. Hans magmuskler var fortfarande våta efter att han sprungit genom skogen, i regnet naturligtvis. ”Så Bella, älskling, hur går det med allt?”

Jag berättade om min dag, som egentligen bara bestod att städning och ett samtal med Jacob. Han visste redan om det eftersom Jacob tankar försvunnit när det patrullerat. Men det är så lugnt nuförtiden så han hade inte behövts eller saknats speciellt mycket.

Sam började hjälpa mig att packa upp det mesta som jag inte gjort, eller snarare orkat ta upp. Han sprang upp till övervåningen och sa att jag kunde vila mig.

”Nej, det ska jag inte göra! Har gått runt här nere hela dagen och tänkt på dig så nu när du är här ska jag inte bara försvinna.”, sade jag snabbt och bestämt.  

”Men som många andra människor gör, vaknar man upp ifrån en sömn. Och efter den sömnen är jag fortfarande här.” Han skrattade och satte sina varma händer på mina axlar medan vi gick upp för trätrapporna till andra våningen.

”Jag kanske inte gör det? Jag kanske aldrig vaknar upp igen och då... Så nej, jag hjälper till.” 

Sam öppnade dörren till sovrummet och gick till de bruna kartongerna. Han började bygga upp sänggaveln medan jag satte upp småsaker i hyllorna. Sam hade ärvt små glasfigurer av sin farmor och han kände ett tvång att ha de kvar även fast vargens bruna färg hade blivit mer gul. Men jag satte upp de i hyllan ändå.

”Förresten Bella, kom du ihåg att du sa till mig att du ville börja jobba igen?” Newtons affär tog ganska lång tid att åka härifrån La Push, så jag hade helt sagt upp mig. ”Jag har fixat ett.”

Inkomsterna i vår ekonomi kommer endast ifrån Sam. När han patrullerar vid gränsen så gör han en såkallad ”tjänst för samhället” och staten ger honom en sorts lön. Inte speciellt hög men vi skulle få ihop det lovade vi varandra. Jag, till skillnad från Jessica Stanley, hade under college inte shoppat speciellt ofta så ifrån mitt sparande på kläder hade hjälpt oss till en liten del när vi skulle köpa huset.

”Är det sant? Var någonstans?”, min första tanke var såklart något skitjobb, som att rensa La Push stränder ifrån att bli helt fulla med skräp.

”Quileute Rivers Edge restaurangen, den middagen du, jag och Charlie åt på förra månaden för att fira att vi köpt huset. Kom du ihåg?”

Klart jag gjorde, det var ingen middag. Det var en stort, långt förhör inför vår inflyttning. Han skulle försäkra sig om att jag skulle ha det bra, äta mig mätt varje dag eller gifta oss i hemlighet. Sam hade lovat att hålla löftena och ätit i tystnad. Jag försökte lätta upp stämningen men Charlie satt bara och grubblade och stirrade ner i tallriken medan han åt fisksoppan. Inte en minnesvärd middag, direkt.

”Sam, jag älskar dig. Du är helt underbar. Du har ingen aning hur mycket jag älskar dig.”, sade jag tyst. Rodnanden på kinderna kändes som vanligt när våra blickar möttes. Han klev över den stora kartongen och pussade mig på kinden.

”Du börjar redan imorgon Bella. Prick klockan åtta vid entrén sa Jeff, han som är chef för restaurangen.” Jag rynkade pannan men känner mig ändå glad.

Sam och jag hade träffats sex månader efter att Edward lämnat mig. Ja, nu kan jag faktiskt säga hans namn utan att det pumpar i bröstet och att allt känns så otroligt sorgligt. Jag hade sett Sam några gånger innan vi verkligen började umgås men då jag såg honom som den kaxiga, stora, orädda mannen som var den tuffa ledaren som alla någon gång i livet ville vara.

”Sam Uley heter jag. Bor i det lilla gula huset vid strandkanten med min flickvän… Emily.  ”

”Bella.” Svarade jag tyst.

Han hade skakat hand med mig, som Charlies vänner brukade göra. Han kände själv hur väldigt vuxet det kändes så han hade satt sin hand på min axel. När våra blickar möttes var det som att någon hade sparkat honom på revbenen och han var förbjuden att skriker ut smärtan som han kände. Det var som att hans ögon inte kunde skuta stirra på mig, hans blick var så fokuserad, på mig. Jag kände mig så betydelsefull.

”Ehm... Jag måste gå nu. Jag... jag.” Han tog bort sin hand från min axel. Hans värme satt fortfarande kvar på axel, precis som Jacob kändes. Sam vände sig snabbt om och sprang mot stigen in till skogen. Sam Uley och jag, nej jag kunde inte föreställa oss tillsammans. Jag skakade på huvudet som man brukar göra i filmer och ”låtsades” glömma allting.

Men den händelsen ledde bara till att vi träffades oftare och oftare. När jag träffades Jacob kom alltid han på köpet. Han var alltid där jag var, skrattade alltid åt allt jag sa. Först trodde faktiskt att han drev med mig. Men det var på riktigt.

”Så, vad säger du att ta en liten promenad vid stranden? Det är ju lite varmare än igår så.. ”

Jag blev förvånad och tog håret bakom öronen. Såklart svarade jag ja. Hans log med hela sin kropp och började klia sig på halsen.

”Då ses vi vid, vid fem? Så går vi bara en sväng.” Jag nickade och log. ”Grymt, vi ses!”

Jacob hade flinat när vi träffades . Han tyckte att Sam såg ut som en stel kontorsman. ”Gå hem vargunge, Billy behöver säkert din hjälp.” Jacob hade bara fortsatt och le.

Vi gick först tysta ut till first beach och vågornas brus var det enda som hördes. Vi småpratade om vädret, familjen och konstigt nog Jacob. Han var vårt gemensamma intresse.

”Du vet att varje gång vi är ute och vaktar tänker han på Ed...” Han förstod mitt kroppsspråk och avbröt sig. ”Är det svårt utan honom? Jag menar att han inte finns där längre?” Han tittade på mig med sina bruna ögon och drog handen genom sitt korta svarta hår. Jag var förvånad att någon som jag inte känt så länge vågade fråga mig det. Det var som en oskriven regel men tydligen hade han inte förstått den. Men jag var tacksam, ingen vågade prata om det med mig. Charlie hade försökt några gånger, men misslyckats eftersom hans matcher på teve alltid stressade honom. Så istället för att höra mina grubblerier satt han i sin fåtölj och njöt.

”Jag har faktiskt börjat vänja mig. Det har jag ju hållit på mig i över ett halvår, så jag har liksom lärt mig att bara vara utan honom. Och så är jag lite.. jag vet inte hur jag ska säga det men nästan besviken.” Jag tittade på honom för att se hans reaktion, men han bara nickade förstående.

”Så nu letar du efter en ny, snabbare vampyr att bli kär i, eller?” Jag skrattade och svarade att jag absolut skulle göra det. Det fanns inga andra möjligheter. ”Så vargar är omogna då?”

”Om du menar att jag ska bli tillsammans med Jacob tror jag inte att du kan tvinga mig. De är inte omogna bara otroligt barnsliga.” Han skrattade nervöst och tackade för komplimangen. Jag insåg plötsligt att jag trivdes i hans sällskap, det var så otroligt skönt. Han var så trevlig och jag tvingades inte att vara rolig för att stämningen skulle bli bra. Allt kom av sig själv.

När vi varit ute i över en timma sade vi hejdå och jag satte mig i min pick-up och körde hem till Forks, på något sätt glad. Inte glad över att åka hem men av att ha träffat Sam.

Det första som hände när jag kom hem var Charlies predikan. Billy, hans skvallerkälla hade ringt för exakt en timma och fem minuter sedan.

”Bella, gumman, jag älskar dig så men han är tjugotre år! Det är fem års skillnad mellan er! Det kan låta lite men i eran ålder är det en väldigt lång tid. Olika människor har upplevt olika länge. Det kan gå fel, riktigt fel. Du kan känna dig väldigt ung i hans sällskap och han väldigt vuxen. Då blir det en fader dotter relation och det vill väl du inte?” Hans tittade oroligt på mig medan han drack sin öl. Jag tittade på den bruna fläcken på hans rutiga skjorta.

”Det är lugnt pappa. Vi har ingenting på G. Vi är kompisar, precis som jag och Jacob. Tro inte allt som Billy säger. Du får lugna ner dig lite, han gör ju dig galen den mannen.” Charlie skakade oförstående på huvudet och gick och satte på teven.

Jag sprang upp för trappan in i rummet och började plugga tills imorgon. Angela skulle nog mer än gärna hjälpa mig med läxorna eftersom jag inte förstod någonting. Efter att Edward lämnade mig hade jag haft så mycket tid över till vad som helst. Men min hjärna hade bara slutat fungera, det var som att han hade varit mitt batteri. Eftersom han aldrig sov var den alltid på.

Plötsligt ringde det på hemtelefonen och jag hörde Charlie säga ”Swans.” Han mumlade något till svar och lade telefonen på bordet. ”BELLA! Din vän Jacob vill prata med dig!” Han betonade på ordet vän som var typiskt honom. Jag kom springande ner för trappan och svarade: ”Hallå, det är Bella?” Charlie viskade att han ville prata med Billy efteråt. Jag nickade till svar.

”Bella, jag måste berätta en grej…” Tystnad i luren.” Vi var och vaktade idag vid gränsen och så…” Min första tanke var såklart att Cullens var tillbaka. Edward ångrade sig och ville prata. Nej, det skulle jag aldrig klara.” Du vet ju att vi vargar hör varandras tankar eller hur?”

”Det har du berättat, ja.” Jag väntade otålmodigt på vad han ville säga.

”Jag hörde Sams tankar eller jag snarare lyssnade på hans tankar eftersom jag inte var välkommen på er lilla promenad. Han vägrade att prata om det senare på kvällen så jag hade bara inget val.” Han tog ett djupt andetag. ”Bella, Sam Uley är präglad av dig. Han känner sig tom utan dig, nästan ensam.”

Jag ville skrika ut min förvåning som ett vrål men det ända jag kunde säga var: ”Oj då.” Plötsligt så slog det mig vad det betydde.” Vad menar du? ”Jag viskade så högt att Charlie vände sig om. Men han struntade i mig och drack ytterligare en klunk ur ölen.

”Jag lovar. Han är helt enkelt kär i dig.” Han väntade på mitt svar men jag var alldeles stum.” Så vad tycker du sjä..” Jag avbröt honom.

”Men Emily då, vet hon?” Det gick tusen tankar i mitt huvud, allt kändes så främmande, så mänskligt.

”Nej, hon har ingen aning. Men jag tror hon börjar ana någonting. Sam har ju varit lika fäst vid honom som förut, präglelsen har ju lagt ner. Och det beror på väldigt väldigt starka känslor.”

Jag kliade mig på pannan och kände att jag blev väldigt varm. ”Jacob, tack att du ringde men just nu måste jag tänka själv. Allt känns så konstigt.”

”Eller så är det bara en vanlig förälskelse utan någon vampyr inblandad. Välkommen till det riktiga livet, Bella. Även fast vi inte heller är riktiga människor är vi i alla fall närmare än blodsu..”

”God natt Jacob, jag behöver inga tips.” Jag lade på och gick långsamt upp för trappan.

”Billy då?” hörde jag Charlie säga ifrån vardagsrummet. ”Oj då, förlåt pappa. Du får ringa honom, han är nog fortfarande vaken.” För att skvallra lite mer, tänkte jag. Jag drog ner persiennerna och la mig i sängen. Tanken på Sam gjorde mig glad.

 

Prolog: Jag trodde faktiskt att jag inte skulle överleva tiden efter att han lämnat mig. Det var som att en stor sten kastats på mitt huvud och jag var helt snurrig. Jag kunde välja mellan att gå efter honom i skogen och skrika hans namn, att tänka på honom varje dag och aldrig låta såret på huvudet läka. Men istället satte jag mig ner, kände såret på huvudet och lät det läka ut utan problem. Jag tog ett djupt andetag och försökte leva det som en vanlig männsika skulle göra. Och det gick faktiskt...bra. Väldigt bra.

Dammsugarens ljud höll på att göra mig döv, även blind. Dammet som kom ur påsen kändes som små sandkorn i ögonen på mig. ”Kom igen nu då!” Hjulen ville inte rulla framåt så jag fick bära den över tröskeln som ledde till köket.

Efter att vi köpt huset hade städningen varit mitt enda syssla. En omgång på morgonen, hela eftermiddagen och till slut någon timme på kvällen. Pappa hade varnat mig för det här, men jag hade bara skrattat bort det och sagt att jag skulle klara det. Men just nu kändes det hopplöst.

Plötsligt ringde telefonen.

”Bella.” Sade jag med en trött röst.

”Hej Bella! Det är Jacob Black, som du förmodligen har glömt? Eller försöker du att ignorera mig fullständigt när någon annan har fångat ditt hjärta?” Han sade det ironiskt men jag kände ändå ett stygn av dåligt samvete. Min älskade, älskade vän som jag inte har pratat med på säkert tre veckor.

”JACOB! Det var så länge sedan. Håller faktiskt på att städa hela huset för första gången så om du vill kan du gärna komma förbi. Jag saknar dig så.”

Han tackade glatt ja till inbjudningen och lovade att komma direkt. Tack och lov. Det ringde på dörren efter två minuter och jag kände mig alldeles upprymd.

Jacob gav mig en bamsekram och höll mig i sitt grepp under en lång stund, jag kramade tillbaks och tittade på honom. Han hade inte åldrats, lika vacker som han var för två år sedan. Hans svarta hår gick ner till öronsnibbarna och såg så rent ut. Nästan samma frisyr som dagen då jag fick min Chevrolet, då jag anlände till Forks efter att ha bott hos mamma.

”Wow, vilket stort hus! Och du städar det alldeles ensam?” Han verkade både imponerad och lite förvirrad. Jag nickade till svar och tittade till vardagsrummet. Jo, det var stort men det behövdes ju också plats.

Jag visade honom runt och så satte vi oss på soffan, vårt nyaste tillskott.

”Så hur är det med dig? Mår Billy bra?”

Han vred på sig för att hitta en skönare ställning och lade upp sina fötter på mina knän. Jag tyckte bara det var tryggt. Det kändes som förut.

”Jo, det är väl helt okej med honom. Men rullstolen gick sönder förra veckan och jag var och vaktade med Jared och Paul vid gränsen så jag kunde inte hjälpt honom. Så han låg på golvet i två timmar eftersom han inte nådde telefon. Blev såklart helt förskräckt när jag kom hem, men nu mår han bra igen. Fast läkaren sa att hans högra vad hade skadats allvarligt. Så han tar det väldigt väldigt lugnt nu.”

”Så du kommer inte att flytta ut än? Ska du vänta tills han mår bättre?” Han hade pratat om det långt innan jag flyttat, till en liten röd stuga vid skogens början som var perfekt enligt honom. Lagom stor storlek också.

”Nja, jag får se. Så som det ser ut nu har jag inga större planer. Gratis mat är ju också bra. Då behöver jag inte skaffa mig ett stort jobb och ha min egen inkomst, liksom. Det är gött.”

Jag log mot honom. Varför hade jag trott att han skulle vara annorlunda nu när jag flyttat?

Dagen då jag lämnade Charlies hus hade han varit där och sagt hejdå till mig. Han hade kramat mig hårt, nästan så att pappa hade börjat ana något. Han hade viskat i mitt öra att han skulle sakna mig. Det kändes som ett slut på kapitel som inte skulle kunna bläddras tillbaka igen. Jag trodde faktiskt att jag skulle tappa bort Jacob. Men nu är han här och jag är så glad.

”Hur är det själv med livet? Har du allting under kontroll?” Han satte sig upp och tog mind hand i sin. Han såg nog att jag inte mådde toppen.

”Jag vet inte riktigt. Jag är jättelycklig just nu men jag känner bara inte någon ork. Städa alla fem rum och packa upp alla lådor det känns bara så… tungt. Så jag varnar dig, dammsuga allt innan du ställer in kartongerna, då behöver du inte flytta alla lådor hela tiden…” Han harklade sig och ”råkade” dra upp tröjan så man såg hans magmuskler.

”Jag tror nog jag klara mig i såna fall.” Han log och blinkade. ”Jag menar inte att skryta eller någonting alltså…” Jag slog till honom på magen, det kändes som sten, och skrattade.

 Han tittade på mig en stund och klappade mig till slut på kinden. ”Jag hoppas att vi kommer att träffas någon mer gång innan tre veckor den här gången Bella. Jag har verkligen saknat dig. Om jag ska vara ärlig trodde jag att du inte skulle vara dig själv. Utan mer som en mamma, och det behöver jag verkligen inte just nu. Billy tjatar lagom mycket. Men du är som du alltid har varit, den tjejen jag gillar så mycket.”

”Tack eller hur jag nu ska säga.” jag kunde känna att mina kinder började hetta till ”Du är också dig lik och det är därför jag tycker om dig, ingen är som du. Men någon gång kommer vi ju förändras, eller hur? Men lova mig att vi inte kommer att flyta bort ifrån varandra då?” Han nickade och lovade. Vi kramade om varandra hårt när han stod vid dörren och sa hejdå.

Nu väntade jag bara på att mannen som jag älskade skulle komma hem. Han som jag flyttat ihop med och förhoppningsvis skulle börja mitt långa liv med. Sam Uley.