När alla samlats i restaurangen var det en behaglig middag som väntade oss. Ingen, förutom jag, tyckte att deras bröllop var obegripligt. Men som jag försökt intala mig själv var jag glad för bådas skull. Och om jag bara satt stilla och lyssnade så var jag nog det, innerst inne.

Elisabeth kom till vårt reserverade bord och började ta beställningar – soppan var definitivt den som alla ville ha. Hon gav mig en underlig blick när hon tog min meny men jag ignorerade den fullständigt.  

”När Jacob var liten så var han en underbar pojke…” Billy skakade på huvudet av glädje och stolthet medan Jacob log, nästan lite rörd. ”Han gick varje dag och nu menar jag varenda dag till second beach och byggde sandslott som han alltid ville att Rachel skulle godkänna.” Rachel log generat och drack ur vinglaset. ”Men sedan när hon inte gjorde det så blev han så besviken att han ibland smaka sanden.” Sue skrattade och satte sin hand på Billys axel.

Det började bli varmt inomhus så jag gick ut för att få lite luft, så att jag inte helt plötsligt inte skulle åka in till sjukhuset för syrebrist. Himlen var alldeles mörk med små stjärnor som gav den ett intryck av ren skönhet. Jag tog ett djupt andetag och kände av tystnaden.

”Bella, vad gör du här?” Seth kom springande från entrén med bara ett linne även fast det var kyligt. ”Är det för mycket prat där inne, eller?” Jag nickade instämmande.

”Och att jag nästan är den enda som känner av hur varmt det är. Men jag klarar mig, tack. Hur är det förresten?” Det var skönt att inte längre anstränga sig för att ha en lite enklare diskussion när Seth blivit äldre, han förstod mycket mer nu. Mognare var ordet.

”Helt okej.” Han tittade också upp mot himlen och såg fundersam ut. ”Men mamma är kanske inte superglad direkt. Leah berättade igår att de skulle flytta ihop snart, och då blev hon på något sätt besviken. Fattar inte varför.”

Jag tänkte inte komma med mina råd som inte alls hade något baktanke så jag svalde bara orden. ”Seth, är du präglad av någon?”

Han vände sitt ansikte mot mig snabbt och tittade mig i ögonen, kändes som att jag sagt något otroligt dumt som att kommentera ett Jake var tusen gånger starkare än honom. Men han stod bara helt stilla, med händerna i fickorna.

”Inte än.”, sade han. Nästan lite skamset. ”Men jag klarar mig. Det helvetet Jacob hade i sitt huvud, när han höll på att präglats av Leah var helt absurt. Proppad med tusen tankar hela tiden. Så under patrulleringen så var det kaos. Men Sam förstod ju såklart.”

Jag kom in igen och drack några vinglas och pratade, som jag faktiskt tyckte var trevligt och inte bara för att det var bröllop. Plötsligt röt Jacobs farbror, Omari Black från andra sidan bordet:

”Hörni! Så vem blir nästa att gifta sig?” Som i en film, så kändes det som att allas blickar riktades mot oss. Ingen behövde säga någonting utan bara glodde, väntade på att vi skulle instämma och säga ett datum.

Sam satte sin varma hand på mitt ben under bordet och jag kände hur jag bara ville försvinna härifrån. Jag kunde känna hur svetten under armarna började klia och rodnanden på kinderna kändes.

”Inte än. Vi är lyckliga som vi är just nu.”, sade Sam med ett leende på läpparna och mötte min förskräckta blick. Jag nickade instämmande och log kort tillbaka. Emily tittade lite generat ner i sin soppa, Sue log leendet som betydde ”ni är så gulliga”, Jacob tittade lite förundrat på mig och Billy drack ur sitt vinglas utan att visa vad han tyckte.

Efter en kort tystnad så ställde sig plötsligt Sam upp, harklade sig och tittade på Jacob med en sådan värme.

”Som ledare för våran klan ska jag framföra ett tal för den nygifte mannen.” Jacob log generat.” Du har växt så enormt mycket Jacob, jag kom ihåg för kanske tre år sedan såg jag dig inte som jag gör nu. Du var en pojke som jag trodde skulle förbli en pojke, kanske inte i alla evighet men en ganska lång tid framöver. Men nu har du förändras en del. Du har blivit en bättre människa, en man. Vi är stolta över dig ska du veta, du skyddar oss på bästa möjliga sätt och att varje dag veta att jag har dig i vår trupp gör mig lugn, koncentrerad och fokuserad. Så jag vill skåla för Jacob och Leah, för framtiden och vad den väntar.” Jag höjde glaset och tittade upp mot min bästa vän som jag hoppades inte förlora, tittade mot den tjejen som jag ska försöka uppskatta och ge en chans, tittade mot en hoppfull far, en kvinna med bara hade sin son kvar i hemmet och till slut mannen jag älskade mer än någon annan.

Klänningen som jag bar hade en mörk, havsblå färg som jag hade fått av Renée på min tjugoårsdag. Hon hade fyndat den på second hand men hade sytt om den så att den passade min figur. Jag tittade mig i spegeln och försökte le som att jag verkligen menade det, och jag måste säga att jag lyckades i en hundradelssekund innan jag bara kände mig löjlig.

Sam hade en svart kavaj, vit t-shirt, ett par väl använda jeans och såg riktigt stilig ut. Senast jag såg honom så fin var på vår middag då han föreslagit att vi skulle flytta ihop. Vad allt hade förändrats sedan han sa det.

”Bella, nu när han ska gifta sig och är världens lyckligaste man så vill jag inte att du ska påpeka eller säga någonting om vad du tycker om bröllopet. Det är klart att du får ha en åsikt om det men jag är rädd att han kommer bli sårad.” Sam knäppte den nedersta knappen på kavajen och tittade på mig.

”Klart jag inte kommer förstöra någonting Sam. Jag älskar honom vad han än gör.” När jag var med Sam förstod han innerbörden av älska, det behövde inte vara den kärleken vi har utan det var en vänskapskärlek. Jag behövde aldrig tänka igenom det jag tänkte säga, utan det var bara att uttrycka mig som jag ville och han förstod. ”Jag önskar bara att någon annan än jag skulle ha stoppat honom från det.”

”Nu får du det att låta som att han ska gräva sin egen grav. Och så är det inte, älskling.” Han pussade mig på pannan och tog min hand i sin.

La Push Assembly of God var en väldigt liten kyrka, med bara en våning och några få bänkar. När vi gick in genom dörren var nästan alla gäster, som jag gissat vilka det var under morgonen, kommit. Billy satt längst fram med Sue och Seth vid sin sida. Paul, Embry, Quil och Jared var högljudda medan de satt och snackade. Emily stod och pratade med Rebecca och Rachel om något väldigt fascinerande, hon gestikulerade med händerna och hennes blick var intensiv. Charlie hade som jag redan visste ett jobb i Seattle att ta hand om och mina vänner i Forks hade ingen stark relation med Jacob som någon i det här rummet hade. De tyckte bara han var biffig. Om de bara visste hur mycket mer han var än det.

Emily kom fram till oss med ett stort leende på läpparna. ”Leah är jättevacker, men bli inte förvånade över klädvalet. Hon ville ha det praktiskt.”

Vi satte oss ner på andra raden efter att vi hälsat på alla och väntade spänt på hur känslan av att se dem tillsammans skulle bli.

När Jacob Black kom in så rös jag, varje hårstrå på mina armar och ben ställde sig upp och gav ifrån sig en känsla av upprymdhet men även orolighet. Han var så annorlunda. Han var inte längre den pojken jag alltid tyckt att han varit utan det var så… så… oväntat, han var en man. Jag ville gå fram och krama honom, säga att han har stora ringar under ögonen och därför borde sova för att inte dö av trötthet, säga att han inte längre ska visa sina muskler för mig för att imponera, säga vad jag tycker om hans vargbeteende utan att han tar illa upp, säga att jag kommer att sakna honom när han lämnar mitt hus, säga att jag vill att han ska värma mig för att jag är kall, säga att han lyste upp min dag när Sam är ute och patrullerar, säga att han är söt när han har på sig annat än sin vanliga blåa tröja, säga att jag alltid kommer vara äldre än honom och sedan ge honom en stor kram när jag vill. Allt det skulle jag aldrig ha mod att göra längre, det skulle bara kännas fel.

Jacob hade på sina blåa shorts som han haft väldigt länge, en svart kavaj som liknade modellen Sam hade på sig och en mörkblå t-shirt som komiskt nog matchade min klänning perfekt. ”Vi ska ut i skogen och prata med varandra efter bröllopet i vargform, därför är klädseln så enkel.”, viskade Sam i mitt öra.

Leah hade också följt enkelhetsprincipen och hade på sig en mörkblå jeans kjol med ett vit urringat linne som passade fint till hennes guldbruna hudfärg.

”Men middagen då?”, sa jag tyst medan min blick fortfarande var riktad på det blivande bröllopsparet.

”En kort sväng, bara. Vi är borta i kanske tjugo minuter, vi ska bara gratulera och småprata.”

Ännu en gång då jag kände mig utanför på grund av att jag tyvärr inte var en varg.

När Jacob och Leah sa ja till bröllopslöftena prästen läste upp så kändes det som en stor klump tryckte ner mig mot bänken, en dragningskraft som var starkare än vanligt.

Ringarna satt så vackert på deras fingrar och man kunde inte låta bli att känna ett stygn av avundsjuka när dem höll om varandra. Jag tittade fundersamt på Sam och han satte sin hand runt mina axlar, värmen var som ett element i den kalla vintern. Vi var nog inte bereda att gifta oss än, jag i alla fall kände inget större behov av det. Även fast man nog skulle känna sig som en prinsessa där fram.

När alla var tvungna att lämna kyrkan så var det en tystnad som jag tror alla behövde. En tystnad som gav en förståelse om vad som just hänt och vad som kanske kommer att hända framöver. Billy rullade ut ur kyrkan och kramade om Jacob, som en far skulle göra. Han verkade väldigt stolt över honom.

Till slut bestämde jag mig för att gå fram till Leah, utan Sam i mitt släptåg, på mina helt egna ben. Hon kramade just om Embry innan hon la märke till att jag stod bredvid henne. Hennes första reaktion var fientlighet men blev sedan glädje.

”Grattis Leah!”, sa jag och tog steget fram för att krama henne. Jag tycktes känna en svag doft av Jacob och det sved lite i hjärtat.

”Tack, Bella. Jag är glad att du kunde och ville komma.” Såklart som jag inte tänkt på sedan denna stund hade Sam delat med sig tankarna om vad jag tyckte om bröllopet. Jag rodnade vid tanken och bestämde att vi fick prata vidare efter deras ”vargsnack” i skogen.

Jag gick mot Sues håll för att börja gå mot restaurangen för att inte stå och vänta tills de skulle komma tillbaka. När jag just skulle knyta om mina skosnören som hade gått upp kände jag en hand på mina axlar. Jag visste precis vem det var men kände under ett ögonblick att jag inte vågade vända mig om.

”Jacob!” Min röst lät som en hög viskning. ”Åh, Jacob grattis!” Han tog mig i sin famn och jag kunde känna hur mitt luktsinne fick för mycket information. En information, en lukt som den inte stött på under en längre tid. Jag hade saknat Jacob… Herregud vad jag hade saknat Jacob nu när jag såg på honom.

”Tack. Jag är så lycklig nu.” Han log och tittade på mig ordentligt. ”Ny klänning? Väldigt vacker på dig, måste jag säga.”

Jag nickade tacksamt och kände mig kall när hans armar inte längre höll om mig. ”Du är förändrad, det här kan låta barnsligt men jag är stolt över dig. Du och Leah är fina tillsammans.” Jacob nickade och drog handen genom hans korta hår.”Men det kommer inte att bli likadant länge, eller hur?” Det var som att jag inte kunde låta bli, jag var tvungen att få ett svar istället för att gå hemma och fundera på om han ska ringa mig. Det var nu eller aldrig, helt enkelt. Och så var det min inre ego som ville ha honom kvar hos mig.

”Klart att det kommer bli lite annorlunda, Bella. Men vem vet, det här kanske för oss närmare varandra?” Jag tittade förvånade på honom. ”Inte på det viset menar jag…” Han tittade skamset ner i marken.” Leah är ju den jag vill vara med nu och jag tror att det kommer att förbli så. Det är vad jag hoppas och vill.”

”Klart att jag förstår det nu. Men kan du inte hälsa på ibland även fast du kanske hellre vill vara med henne? Jag kommer sakna dig mycket, vet du.” Redan innan jag ställt frågan visste jag svaret. Vad fanns det för andra alternativ att svara på, än ja?

”Självklart, självklart. Du är min bästa vän, Bella. Jag kommer att ruttna inifrån om jag inte träffar dig ofta.” Det kändes bara som en dålig bortförklaring. Men jag kunde inte vara sur nu, jag kunde inte vara arg för att han inte är som jag vill att han är. Jacob är Jacob. Han var en gift man idag och jag hade ingen vilja att förstöra den med en förklaring som egentligen bara var självisk.

”Men jag är så glad för din skull.” Jacob började le, lite generat. ”Ni passar bra tillsammans.”, sade jag medan han kramade om mig innan han var tvungen att gå. Han vinkade och sprang mot skogen. 

Det kändes som att vi båda började på samma väg men sedan fanns det två vägar att välja på. En omväg eller en genväg för att komma fram till målet. Just nu kändes det som att Jacob hade tagit genvägen och skulle komma fram snabbare.

Sam Uley och Isabella Swan,

Ni är hjärtligt välkomna på Jacob Black och Leah Clearwaters bröllop. Den äger rum den 4 maj klockan 15.30 i La Push Assembly of God.

Därefter bjuds det på god middag på Quileute Rivers Edge restaurangen.

Vänliga hälsningar Jacob och Leah.

”Det kan inte vara sant! Det kan inte vara sant!” Jag slängde inbjudan på köksbordet så hårt att pappret vek sig. ”Hur kan Billy ens tillåta att han gifter sig när han är så ung?”

”Billy gifte sig också ung, Bella. Han tycker inte att det är problem utan ser det mer som en möjlighet.” Sam tog en stor klunk vatten ur flaskan och log mot mig med leendet som han ofta gjorde.

”Men jag förstår inte! Jacob är ju yngre än jag, han är ju som en pojke. Han… han är inte mogen för det här! Han vet inte vad han ger sig in på!” Vilken sekund som helst skulle jag bryta ihop så jag satte mig ner på stolen och fokuserade på en gammal brödsmula, för att hålla tårarna borta från det här. Men sanning var att jag var rädd för var att mista Jacob, han skulle inte finnas som han brukade göra längre. Det skulle finnas någon annan där som var ett snäpp viktigare än jag. Leah. Leah som inte var speciellt förtjust i mig. Jag kände mig förtvivlad och oförstådd bland alla vargar.

”De har ju inte ens känt varandra länge!”, skrek jag från vardagsrummet med armarna i kors och kände mig som ett barn som inte fick som hon ville.

”Bella, de har varit nära varandra i evigheter. När du och jag började träffas så började Leah snackade med honom på ett annorlunda sätt. Embry och jag märkte det direkt och förstod vad som skulle hända. Och vad jag vet så tyckte Jacob hon var en sjyst tjej.”, skrek han tillbaka men med en lite mer samlad röst.

”Sjyst tjej? Är det därför de ska gifta sig?” Den anledningen var helt absurd.

”Bella du vet svaret. Han är präglad av henne. Efter hur mycket vi har pratat om prägling borde du kunna allt om det i det här laget.”

”Förlåt mig då att jag inte är en varg som aldrig är kall. Jag kan bara inte…” Sam avbröt mig och satte sig i soffan bredvid mig. Jag lutade mig mot hans varma axel och vi lyssnade på tystnaden som lagt sig.

”Jag älskar dig ändå.”, viskade Sam i mitt öra och kysste mig.

Den eftermiddagen tog jag en sväng till Billy Blacks hus för att hjälpa till med tårtbackningen, inför bröllopet. Det kändes så konstigt att umgås med honom när jag fortfarande efter en hel dags grumlande tyckte att hans val att låta hans son gifta sig vid sjutton, snart arton års ålder, var dumt. Jag kände mig väldigt fånig att bara ha det i mitt huvud hela tiden men jag kunde bara inte släppa det. Men jag hade lovat mig själv att inte förstöra något, så jag hade inte tänkt konfrontera honom.

”Bella! Var trevligt att se dig, det var ett tag sedan nu.” Jag böjde mig ner för att ge Billy en kram, jag kunde känna hur han luktade och det var en lukt av instängdhet. ”Jag har funderat att komma och hälsa på restaurangen så många gånger nu när du jobbar där. Det var så längesedan jag träffade Jeff men jag har inte riktigt haft tid, du vet.” Nu när Jacob inte har tid att ta hand om sin far kanske det blir lite svårt att komma ut i friska luften, tänkte jag snabbt men log glatt mot honom.

Han hade redan förberett tre stora bunkar med vispgrädde och tagit fram mjöl, socker och ägg. Jag satte på mig det smutsiga förklädet där det var broderat ”Världens bästa pappa” ,som han fått av Rebecca när hon varit yngre.

”Så, hur mår Charlie? Vi sågs förra veckan men han har inte hört av sig än.” Han började vispa smeten som jag blandat.

”Han mår bra, antar jag. Kanske lite ensam nu när jag inte längre bor kvar, jag är lite orolig för honom att det bara blir snabbmat.”

”Det är klart att han saknar dig men jobbet tar upp så mycket av hans tid så jag tror han lägger de tankarna åt sidan ett tag.” Billy smakade på den pösiga smeten och nickade gillande. ”Ett större jobb i Seattle behöver lite förstärkning bara.”

Min blick mötte hans och en pinsam tystnad uppstod. ”Nej, Bella inga vampyrer. De håller sig borta härifrån nuförtiden så du behöver inte vara orolig.” Billy ställde bunken på bänken, satte sin varma hand på min axel och log. Som att han tänkte ”Men du har ju det så bra ändå, eller hur?”