Det här är min alldeles första fanfiction som jag skrivit själv. Min inspiration har faktiskt kommit ifrån ett New Moon samlarkort. Historien handlar om Bellas liv efter Edward. Hon hoppade aldrig ifrån klippan utan fortsatte leva även fast hon saknade honom. Här är hennes liv nu.

Prolog: Jag trodde faktiskt att jag inte skulle överleva tiden efter att han lämnat mig. Det var som att en stor sten kastats på mitt huvud och jag var helt snurrig. Jag kunde välja mellan att gå efter honom i skogen och skrika hans namn, att tänka på honom varje dag och aldrig låta såret på huvudet läka. Men istället satte jag mig ner, kände såret på huvudet och lät det läka ut utan problem. Jag tog ett djupt andetag och försökte leva det som en vanlig männsika skulle göra. Och det gick faktiskt...bra. Väldigt bra.

Dammsugarens ljud höll på att göra mig döv, även blind. Dammet som kom ur påsen kändes som små sandkorn i ögonen på mig. ”Kom igen nu då!” Hjulen ville inte rulla framåt så jag fick bära den över tröskeln som ledde till köket.

Efter att vi köpt huset hade städningen varit mitt enda syssla. En omgång på morgonen, hela eftermiddagen och till slut någon timme på kvällen. Pappa hade varnat mig för det här, men jag hade bara skrattat bort det och sagt att jag skulle klara det. Men just nu kändes det hopplöst.

Plötsligt ringde telefonen.

”Bella.” Sade jag med en trött röst.

”Hej Bella! Det är Jacob Black, som du förmodligen har glömt? Eller försöker du att ignorera mig fullständigt när någon annan har fångat ditt hjärta?” Han sade det ironiskt men jag kände ändå ett stygn av dåligt samvete. Min älskade, älskade vän som jag inte har pratat med på säkert tre veckor.

”JACOB! Det var så länge sedan. Håller faktiskt på att städa hela huset för första gången så om du vill kan du gärna komma förbi. Jag saknar dig så.”

Han tackade glatt ja till inbjudningen och lovade att komma direkt. Tack och lov. Det ringde på dörren efter två minuter och jag kände mig alldeles upprymd.

Jacob gav mig en bamsekram och höll mig i sitt grepp under en lång stund, jag kramade tillbaks och tittade på honom. Han hade inte åldrats, lika vacker som han var för två år sedan. Hans svarta hår gick ner till öronsnibbarna och såg så rent ut. Nästan samma frisyr som dagen då jag fick min Chevrolet, då jag anlände till Forks efter att ha bott hos mamma.

”Wow, vilket stort hus! Och du städar det alldeles ensam?” Han verkade både imponerad och lite förvirrad. Jag nickade till svar och tittade till vardagsrummet. Jo, det var stort men det behövdes ju också plats.

Jag visade honom runt och så satte vi oss på soffan, vårt nyaste tillskott.

”Så hur är det med dig? Mår Billy bra?”

Han vred på sig för att hitta en skönare ställning och lade upp sina fötter på mina knän. Jag tyckte bara det var tryggt. Det kändes som förut.

”Jo, det är väl helt okej med honom. Men rullstolen gick sönder förra veckan och jag var och vaktade med Jared och Paul vid gränsen så jag kunde inte hjälpt honom. Så han låg på golvet i två timmar eftersom han inte nådde telefon. Blev såklart helt förskräckt när jag kom hem, men nu mår han bra igen. Fast läkaren sa att hans högra vad hade skadats allvarligt. Så han tar det väldigt väldigt lugnt nu.”

”Så du kommer inte att flytta ut än? Ska du vänta tills han mår bättre?” Han hade pratat om det långt innan jag flyttat, till en liten röd stuga vid skogens början som var perfekt enligt honom. Lagom stor storlek också.

”Nja, jag får se. Så som det ser ut nu har jag inga större planer. Gratis mat är ju också bra. Då behöver jag inte skaffa mig ett stort jobb och ha min egen inkomst, liksom. Det är gött.”

Jag log mot honom. Varför hade jag trott att han skulle vara annorlunda nu när jag flyttat?

Dagen då jag lämnade Charlies hus hade han varit där och sagt hejdå till mig. Han hade kramat mig hårt, nästan så att pappa hade börjat ana något. Han hade viskat i mitt öra att han skulle sakna mig. Det kändes som ett slut på kapitel som inte skulle kunna bläddras tillbaka igen. Jag trodde faktiskt att jag skulle tappa bort Jacob. Men nu är han här och jag är så glad.

”Hur är det själv med livet? Har du allting under kontroll?” Han satte sig upp och tog mind hand i sin. Han såg nog att jag inte mådde toppen.

”Jag vet inte riktigt. Jag är jättelycklig just nu men jag känner bara inte någon ork. Städa alla fem rum och packa upp alla lådor det känns bara så… tungt. Så jag varnar dig, dammsuga allt innan du ställer in kartongerna, då behöver du inte flytta alla lådor hela tiden…” Han harklade sig och ”råkade” dra upp tröjan så man såg hans magmuskler.

”Jag tror nog jag klara mig i såna fall.” Han log och blinkade. ”Jag menar inte att skryta eller någonting alltså…” Jag slog till honom på magen, det kändes som sten, och skrattade.

 Han tittade på mig en stund och klappade mig till slut på kinden. ”Jag hoppas att vi kommer att träffas någon mer gång innan tre veckor den här gången Bella. Jag har verkligen saknat dig. Om jag ska vara ärlig trodde jag att du inte skulle vara dig själv. Utan mer som en mamma, och det behöver jag verkligen inte just nu. Billy tjatar lagom mycket. Men du är som du alltid har varit, den tjejen jag gillar så mycket.”

”Tack eller hur jag nu ska säga.” jag kunde känna att mina kinder började hetta till ”Du är också dig lik och det är därför jag tycker om dig, ingen är som du. Men någon gång kommer vi ju förändras, eller hur? Men lova mig att vi inte kommer att flyta bort ifrån varandra då?” Han nickade och lovade. Vi kramade om varandra hårt när han stod vid dörren och sa hejdå.

Nu väntade jag bara på att mannen som jag älskade skulle komma hem. Han som jag flyttat ihop med och förhoppningsvis skulle börja mitt långa liv med. Sam Uley.