Om du inte har läst boken och inte vill veta hur den slutar eller vad som händer alls så ska du inte läsa detta inlägg. Detta är ett stort SPOILER-inlägg och jag vill inte förstöra en mycket mycket god läsning för någon!

---

Det här kanske inte ska ses på som en recension utan mer ett tyckande om boken.
Kommentera gärna vad du tyckte om boken!

När jag först började läsa Frost så tycket jag att det var en söt kärlekshistoria. Kärlek mellan en människa och varg verkade så intressant eftersom jag gillar allt som har med vargskepnader att göra. Kapitlerna är märkta från vilket perspektiv det är ifrån, Sam eller Graces och hur många grader det är den dagen.  Marie sade att det var celsius på engelska så det blir ju lite svårare att förstå vad det är för temperatur. Men just det med att det är ut det två personernas perspektiv ger en känsla för hur stark deras kärlek är för varandra.

Men jag absolut älskade boken. Från början till slut. När Grace kallar Sam "sin varg" och berättar om hans gula ögon så blir man helt fascinerad. Hur kan hon älska honom så när de knappt umgåtts mänskligt? Så när Sam blev människa efter att ha blivit skjuten blev jag på något sätt glad, att hon äntligen fick honom. Fick träffa sin varg.
När Sam väl bor hos henne och de umgås varje dag så är deras relation så självklar. Även fast båda vet att han någon gång kommer att bli varg när vintern och kylan kommer så lever de varje dag med varandra. Och det är så vackert att Grace tar hand om honom så väl, när hon exempelvis när hon puttar ner honom i badkaret eller värmer upp bilen så att han inte ska förvandlas.

Något som jag tyckte var vädligt sorgligt var när Olivia sa: "Vi ses till våren!" Jag kunde känna avensjukan Grace kände när hon tittade på vargarna. Hur hon kände så så utanför var väldigt bra skrivet.
Men kapitlet som verkligen berörde mig var då Sam blev varg igen, när de just hade krockat. Usch. Jag satt på spårvagnen när jag läste den och när jag gick av fortsatte jag bara att läsa. När hjälpen väl kom och frågade om hon var ensam, det var så hårt mot Grace. Jag rös. När jag väl kom hem satt jag bara ner och tänkte på det.
När Sam sedan försvann efter att ha fått sprutan så kändes det hopplöst. Han skulle inte komma tillbaka kändes det som, någonsin.

Men när han gjorde det så var jag alvarligt talat lycklig. Det är konstigt hur böcker kan förändra ens humör.. Hur det först var hur hennes perspektiv och sedan från hans. När hon såg honom. Jag får rysningar just nu när jag skriver det här. Helt fantastiskt.

En fundering som Magge Stiefwater ger läsaren till nästa bok "Linger" (20 juli!) är ju som Sam ofta påpekar att Grace borde kunna förvandlas eftersom hon blev biten. Tänk vad skönt om det vore så.

Den här boken ska läsas, den berörde en och fortsättningen kan jag inte vänta på!